Aftonbladet – 17 januari 1848, sida 3

Rättelser: I förra numret finnes, uti det föregående af denna uppsats. följande tryckfel: Sid. 2, sp. 4, r. 53 nedifr., står: Laxington, läs: Lexington; samma sida; sp. 5, r. 77, står: ömsesidighet, läs: ensidighet; samma sida, samma spalt, r. 40, står: xamerikanskan, läs: mexikanska; samma sida och spalt, r. 38, står: mexikanska, läs: amerikanska. LITTERATUR. Stycken på vers af Kärl Kullberg. Norrköping bos Östlund Berling 1847. 64 sid. stor 8:o å 32 sk. bko. Den läsande publiken finner sig i våra dagar ej så lifvad, som förr, när verser utkomma af trycket, så vida de icke på titeln bira ett mycket frejdadt skaldensmn. Man har vant sig, att mången gång inom den prosaiska formens ram triffa lika mycken poesi, som i de produkter, hvilka genom bunden stil på sätt och vis låta förstå, att de skola vara ex professo poetiska. Vi tro vissarligen icke, det verskonsten kommer sti utdö, eller att icke lyckliga idkare af dentra konst städse skola infinna sig på den litterära arenan, nu som förr; men påt:gligen blir det år från år svårare att fängsla allmänbeten med ett tjusningsmedel, sam nästan hvar cch en kan begagna och utöfva, sedan svenskan bunnit blifva så uppodlad, att der, som man säger, 1ästan skrifver sig sjelf; hvarföre deti samma mån måste blifva kinkigt att utmärka sig med en tillräckligt stor talang för att afsticka från mängden. Hr .K; Kullberg är ett i vår litteratur redan för länge tillbaka bekant namn. Hans diktion är ledig, ren och vicker. Tenkarnes nyhet, eller hvad man kallar uppfioniog, spårar man också på sina ställen. Det första stycke, till cxempel, man träffar i den nu utgifna samlingen, kallas Den sista Menniskan, cch har till uppgift att skildra en person, som, sedan hela menniskoslägtet på jorden gålt under, br:fianer sig ensam qvar. Denna situation är mycket ny; ty ehuruväl den påminner om Noach, skiljer den sig likväl högst betydligt derifrån, emedan Noach befann sig i ett sällskap af åtta, rån hvilka slägtet åter kunde uppspira, och genom hoppet derom och tanken derpå skänka de enslige en stor glädje; hvaremot den här framställde sista menniskan icke eger någon maka, liksom intet annat sällskap heller, än djuren; växterna och stenarne på marken. Han är ytterst rik! Han rår om hela jorden genom parfsrättn, och dock huru fattig är han ickel Låom oss höra: Och jorden all, så långt dess fjällar brinna I aftonrodnans stilla purpurglans, Så vidt som dalar sjunka, floder rinna, Ar, genom arfs-rätt, för everldligt, hans. Det mål, som icke Alexander bunnit, Vid hvilket Cesar sjönk, fast gudastark, Ar nu af honom utan svärds-slag vunnit. Han står der, som universal-monark! Och dock — hur fattig, fast han verlden äger, Hur öfvergifven, hur beklagansvärd! En mask, som vrider sig på plågans läger! Ett ringa ting är ofta nog en verld, Allt hvad hans öga ser, är hans, men lifvet, Som slocknar i hans bröst, är det ej mer. Hans väg ej stängs af missnöjet och kifvet, Men den till dödens tysta stad går ner. Han sjunker dignande. Hans pulsar stanna. Med stilla tårar ingen vänlig hand Ömt torkar svetten från hans heta panna, Och läskar, englamild, hans läppars brand. Han brottas, ensam, utan hjelp, med döden. Hans qväfda klagan intet öra hör. Men solen gjuter i hans plågor glöden, Och korpars skri hans böners samljud stör. En blick ännu han ut kring rymden sänder, En girig blick, som famnar land och sjö. Hur vågen sjunger der för lugna stränder, Och vaggar i sin famn en blomster-ö, Hur vattenfallet der från bergen hoppar, Med manteln, utaf tunna skyar väfd, I farten fladdrande kring granens toppar, Med dammen bräckt, med klippan undanhäfd! Nej! jag vill lefva, lefva, om ock ensam. Slägt, vänner, samhälle jag är mig sjelf. Med skogens vilddjur går min stig gemensam. Med bäfvern bygger jag vid skummig elf. Hos örnen gästar jag i moln på fjellen Och, jordens kung, med luftens rådslår der. Med myggorna jag svärmar glad i qvällen, Och sångens språk af näktergalen lär. Nej! jag vill lefva. Så han rosslar sakta, Och ögat, sniket spändt, hör icke opp Att stoftets pragt och solens Jjus betrakta, Förrän det, brustet, stannar i sitt lopp. Af lefnadslust hans dödskamps suckar glöda. Om nåd han ropar jord och himmel an, Tills, än ett lik bland hoparne af döda, Till stoft blir åter sista menniskan. Härefter följer ett poem om Kalmar Slott, 6-radiga stanzer; kvarefier Leopold, i 8-radiga. )m begge dessa skaldestycken kan man säga, tt de äro rätt vickra och skrifna med en flyande penna; men något för långa. Den dönde Byron är visserligen ganska dyster och ej å litet sentimental; men bär dock vittne om nspiration och väcker derföre sympathi hos läaren. Man tycker sig nästan se skalden sjelf den Byron, hvarom hen så vackert sjunger. slutligen: visa sig ett :ntal små pcemer. Det ista utgöres af ,Verser, afsjungne vid en midagsmåltid den 23 Moaj 4845,. Här heter det: För den lika arfsrätten. Det gamla Riddarsinnets glans Ej slocknat på vår jord. Än finnas de, som bryta lans För qvinnans rätt i Nord. De kämpat hårdt, men segern står Midt bland dem nu, som gäst, Och blommor bär den unga vår Till deras glädjefest. Så hvarje väld och hvart förtryck, Hvar näf-rätt med sitt pock, Hvar öfvermodets stolta nyck I stoftet falle ock. Och de, som samma sköte bar, Med lika rätt och pligt,