Aftonbladet – 17 januari 1848, sida 3

Iu0on Ul vederbornigt utskott. Diskussionen ansågs slutad; och på framställning af hr talmannen beslöt ståndet, att hr Kocks moItion, jemte det af honom i dag gjorda tillägg samt hvad i öfrigt uti ämnet anfördt blifvit skulle remitteras till bevillnings-utskottet. OM STÅENDE HÄRAR OCH MILISER. Svar af J. A. Hazelius. ANDRA ARTIKELN. I l Kriget i Mexiko. i (Forts. från Lördagsbl.) Jag torde nu med några ord få återkomma till huru orätt man har, att af mexikanska eröfringen sluta till de truppers förträflighet, som utfört den. På det tolfåriga inbördes krig, som slet Mexiko från Spanien, följde först Ilurbides korta kejsarvälde och sedan den politiska skådespelaren och ränksmidaren Santa Annas våldsamma, 20-åriga diktatur, hvarunder de ouppbhörliga inre fejderna med Texas utmattade den svaga och aldrig organiserade staten. Sedan Santa Anna (1844) med allmänt bifall störtades af Herrera och denne 1846 af Parcdes, sletos monarkister och republikaner om landet, till dess Santa Anna (i Aug. 1846) återkallades med samma jubel, som han tvenne år förut med förbannelser fördrefs. Under den nye diktatorn har förvirringen nått sin höjd. All allmän säkerhet har försvunnit. Penningar hafva anskaffats genom tvångslån. Och hurudan har armån varit beskaffad? Infanteriet är till största delen sammansatt af indianer, hvilka ryckas med våld ur sina boningar, äro illa klädde, utan all skjutfärdighet, och hafva sådan farhåga för elden, att de vända sig bort då de sflossa sina gevär. Så snart de kunna, rymma de hem. Bristen på manskap har varit så stor, att man öppnat fängelserna och derur tagit banditer, en gång 800, men hvilka, så snart de kunnat, rymt och formerat särskilda röfvarband. Officerare finnas till ett orimligt stort antal, men utan alla befälsegenskaper. Kavalleriet, de lansbeväpnade Rancheros, Mexikos araber, äro dess enda dugliga krigsfolk. Under en sådan politisk villervalla — hvilken, efter Santa Annas nyliga störtande, stigit till den höjd, att man läser i tidningarne, att amerikanarne icke veta med hvem de skola underhandla — och med en sådan arme, huru kan man af den lyckliga utgången sluta till och bedöma förträfflligheten i organisationen hos den krigshär, som segrar under sådane omständigheter? Den slutsats, som af detta krig kan dragas, är den gamla, att då hvarken regering eller folk bry sig om landets försvar, och ingen kan eller vill skaffa medel dertill, så blir det lätt eröfradt af en företagsam fiende. Detta hafva Förenta Staterne varit. De hafva icke sparat några uppoffringar för att vinna sitt ändamål. Landstigningen vid Vera-Cruz, som gifvit kriget en afgörande vändning, var väl beräknad. Mexiko deremot har ingenting beräknat, utan framställt den bedröfliga taflan af ett genom sig sjelf upplöst rike, ett af inre söndringar sjunkande, till eröfring inbjudande folk. ÅA. B. säger: Huru stor desorganisationen inom Mexiko än må vara, är det icke tänkbart, att Förenta Staternes trupper kunnat så länge framgå ständigt segrande, så vidt de icke innehade de egenskaper, som erfordrades för en god krigshär. — Jag förstår icke denna logik. Om det kan visas, hvad jag ingalunda bestrider, att den amerikanska krigs hären redan varit från början bättre, än den mexikanska, så följer ju endast häraf ett relativt, icke ett absolut värde? Jag hade yttrat den misstanke, att de tre millioner dollars, som presidenten så ifrigt af kongressen äskade under den betydelsefulla titeln: för alt bereda fredsunderhandlingar, skulle hafva i Mexiko, der allting är falt, varit i verksamhet. A. B. tror sig veta, att denna summa ännu ligger orörd. Om så är, hvarföre var man då så angelägen att få den bifallen? Ty tre millioner dollars är nog mycket till blott diplomatiska resor. — När man känner de mer än 920-åriga hemliga och uppenbarliga anstiftningar, hvarigenom Förenta Staterne slutligen lyckades att draga till sig Texas, så var denna misstanka ganska naturlig. Framtiden skall väl berätta hvad som kommer till dess kunskap. A. B. säger, att det bref, som amerikanska tidningar anförde från general Taylor och deruti han yttrar sig så besynnerligt om sin egen regering, har sedermera blifvit förklaradt vara understucket. Jag visste icke detta. — Detta var väl för general Taylors heder. Slutligen får jag anmärka det stora misstag A. B. begår, då det finner ett stöd för milis-systemet deruti, att det demokratiska partiet, som nu för tillfället har öfverhand i Förenta Staterna, utgör krigsparliel. Såsom bekaut är, äro Amerikas Wbhigs (Englands Tories) emot kriget, och tidningarne hafva berättat, att m:r Webster i Massachusetts samt m:r Clay i Lexington, ogillat kriget både såsom onödigt, vådligt, orättvist och olagligt. ÅA. B:s ord äro nu följande: Då just det demokratiska partiet, eller den majoritet, som med sina personer får släppa till det mesta till det landets stridskrafter, hufvudsakligen är det parti, söm yrkar på krigets fortsättning, så utvisar detta faktum bestämdt, att milissystemet långt ifrån att minska, tvertom kraftigt bidrager att underhålla och befordra äfven hos sjelfya nationen, den anda af mod och tillförsigt, som utgör ett nödvändigt vilkor och ett mäktigt värn för sjelfständighetens bibehållande. Hvarföre skulle det demokratiska partiet släppa till mera med sina personer för kriget än Whigs? Genom frivillig-systemet släppa ingendera till. Det demokratiska partiet är rörelsens, i Amerika eröfringens. Utan så mycken betänksamhet vill det utsträcka statens gränsor, vill gå nog raskt till väga med grannstaternas införlifvande uti unionen, bryr sig icke om de förvecklingar, som uppkomma med fremmande makter, förer mot dem ett hotande och utmanande språk. Denna dristiga politik synes Whigs öfverdådig. De vilja unionens långsamma utvidgande. De vilja ej onödigtvis bryta med fremmande makter, inleda landet i brydsamma förhållanden, störa dess handel och förkofran, ådraga det vådliga krig; de öfverskatta icke landets förmåga. Dessa båda partier, af politisk dristighet och af politisk förstglighel, hafva, såsom jag tror, ingenting att göra med andan för landets försvar. Det mexikanska kriget är helt och hållet ett eröfringskrig, som alldeles icke är nödvändigt för Amerikas sjelfständighet. Det afser Unionns större yttre mekt. Man behöfver icke anse Whigs vara mindre lifvade för landets sjelfständighet, derföre, att de anse en sådan hastigt vunnen utvidgning kunna för republikens inre bestånd blifva vådlig. De knnona häruti hafva rätt eller orätt, och för min del känNär Jam faha uno fe Lillan darna för att jag härnam