Aftonbladet – 17 januari 1848, sida 1

Förlåt ers excellens, fortfor Gråegoire, i det han förärade adjutanten en ny grad; men som det är för bennes skull,: som jag... så skulle det kunna hända att hon hade medlidande med en stackars tjenare... och. ...m Nog nun, sade kaptenen med ett besynnerligt uttryck, liksom om han sjelf skulle halva varit af brottslingens tanke och det gjort honomondt, att Vaninaka ej gaf nåd, nog, låtom oss skynda! Genast, ers nåd, genast,, sade Iwan, hvarpå han vände sig. till Gregoire och sade: Välan, kamrat! stunden är inne. Gregoire uppgaf en djup suck; kastade ännu en blick på fönstret, -och då han såg att allt var i samma ordning som förut, beslöt han ändtligen att lägga sig på det olycksaliga brädet, hvarpå två andra slafvar, som Iwan hade valt till sitt biträde, fattade i hanshänder, utsträckte hans armar och bundo fast handlofvarne vid två pålar, som voro nedslagna på något afstånd derifrån. Sedan inpacsades hans hals i ett halsjern, och då den unge adjutanten såg tt allt var färdigt, och ej något gynnsamt tecken för den brottslige gaf sig tillkärna, gjorde han med handen ett tecken ochisade: Se sålp Tålamod, ers nåd, tålamod! sade Iwan, som fördröjde exekutionen, i hopp att något tecken skulle gifvas ifrån det ständigt tillslutna fönstret: det hade slagit sig en knut på min piska, och om jag hade låtit den vära, så hade Gresoire haft skäl att beklaga sig. Det instrument, hvaraf exekutorn begagnade ig, och hvars form kanske är okänd för våra äsare, är en slags piska, hvars skaft är ungeär två fot långt; vid detta skaft är föstad en latt läderrimsa, två finger hred och fyra fot ång, i ändan af denna rissa hänger en jernller kopparring, vid hvilken ännu en läderrimsa är fästad, två fot lång och 4, tum bred, ch söm afsmalnar ända tills den slutas i en pets: denna snärt doppas i mjölk och torkas sedermera i solen, så att, tack vare dessa heedelser, dess yttersta ända blifver så skarp och vass som en pennknif, och som beröringen af