Aftonbladet – 15 januari 1848, sida 2

dant uppbådande svårt, möter motstånd, och det uppkallade manskapet är ovilligt att tjena. I ett land, med stor politisk frihet, blir detta tvång olidligt. Man teger derföre, ganska naturligt, sin tillOykt till frivillig-systemet, som kostar mera, men som en rik stat har råd att betala. Man har utvecklat systemet till sin närvarande utsträckning, när man såg att man på detta sätt hade lätt att få folk; ty i en stor stat finnes icke brist på stridslysten ungdom, som icke ännu satt egna bopålar och som af många skäl ställer sig under fanan. Men en annan orsak har också medverkat att omfatta frivillig-systemet. Erfarenheten hade visat, att det uppbådade milismanskapet icke gerna ville blanda sig med hvarandra. De förmögnare, bildade, hade motvilja att ställa sig i led med de fattigare, obildade folkklasserna. I samma mån penningen har stort värde, hvilket man vet är händelsen i Förenta Staterna, i samma mån blef denna motvilja större. Milis-corpserne bildade sig derföre ståndsvis, handlande bildade en corps, studenter en, o. 8. v.) Att lefva och bo, strida och dö tillsammans med de sina, bekanta och jemnlikar, tyckte man vara en billig ersättning för den motbjudande tjensten, hvartill man var förpligtad. Med de frihetsbegrepp, som finnas i Amerika, befanns det vara betänkligt att förneka dessa åsigter att få göra sig gällande. Men sådane ståndsvis bildade corpser hade stora militäriska olägenheter, och äfven politiska; ty om en corps, sammansatt blott af en bildad och mindre talrik samhällsklass, lider en stor afgång, så kännes denna förlust starkare i samhället. För min del anser jag detta vara en fördom; ty jag tror en student och en handlande vara lika lätt ersatte, som en arbetare; men ingen kan neka att denna fördom finnes. Imedlertid — nödvändigheten att undgå dessa olägenheter blef ett nytt skäl att frångå milis-systemet och att omfatta frivilligsystemet, som dessutom nu blef alldeles nödvändigt vid ett aflägset eröfringskrig. Under det förra kriget (1814, 15) begagnades endast miliser under det nuvarande endast friviillige, förutom den stående armåen. 2 Af denna framställning synes, att de frivillige visserligen, så till vida, äro af samma ursprung, som milisen, att de äro från densamma utgängne. emedan de äro inom den vanliga värnpligtiga i1dern af 48—45 år; men då de frivilligt anmäla sig att tjena viss tid uti ett anfalls-, ett vidt utseende eröfringskrig på aflägsna, främmande kuster, så kan man icke längre kalla dem milis. Derjemte kan man hos dem förutsätta en krigslust, en håg för sjelfva krigsyrket, ett hopp om byte och ära m. m., der hufvudgrunden alldeles icke behöfver vara den känsla för hem och land, som anses elda miliser och hos dem ersätta krigsbildning. Dessa regementen frivillige hafva en felaktig organisation, dels genom det täta ombytet samt omflyttningen af manskap, dels derigenom att de bestå af nytt folk, utan någon slam af förut! tjenande manskap; men de hafva ett stort företräde framför vanliga miliser deruti, att de för någon längre tid uteslutande egna sig åt krigstjenst. Jag har aldrig förnekat att äfven amerikanska trupper, om ock illa organiserade, likväl, då de blifva krigshärdade och få vara längre med, kunna derigenom, till en viss grad, hjelpa felen i en dålig organisation och blifva temmeligen goda trupper. Huru skulle en sådan ömsesidighet vara tänkbar? Tvertom ligger ju denna tanke tydligen uti de satser, jag drifver. Då trupper — deras ursprungliga sammansättning må vara hvilken som helst — få vara länge med och blifva väl förde — och både Taylor och Scott synas vara skicklige krigsmän — så kunna de småningom erhålla vissa af de egenskaper, hvilka man hos. stående trupper värderar, nemligen ihärdig tapperhet, krigskunnighet och militärisk prägel; hvarföre också, enligt de berättelser, jag läst om slaget vid Cerro-Gordo (den 48 April) samt om Mexikos intagande, de amerikanske trupperne tyckas der hafva tappert stridit. Att en mängd af de amerikanske fririllige, isynnerhet från vestra staterne, äro skicklige skyttar, är bekant allt ifrån frihetskiiget. Men den vigtigaste af militäriska egenskaper — den vigtigaste, emedan den utgör de öfrigas stöd; emedan, den förutan, de öfriga föga förmå, i strid mot trupper, hvilka hafva denna egenskap — disciplinen, lydnaden för befäl och för pligt, denna egenskap är det min fullkomliga öfvertygelse att amerikanska trupper hvarken ega eller kunna få. Jag grundar detta, dels på hela krigsförfattningens beskaffenhet, dels på de rådande politiska och medborgerliga frihetsbegrepp, som det tillåtes att medtaga till armåen, och som de amerikanska krigslagarne icke nog motarbeta: dels på erfarenheten, som vittnar, att äfven den store Washington, oaktadt allt sitt anseende, sin makt öfver sinnena och sina otroliga mödor, aldrig förmådde att disciplinera sina trupper. Huru dålig disciplinen äfven under innevarande krig varit i Taylors krigshär; huru denna försvagades af oupphörliga rymningar, samt huru missnöje genast yppades, så snart krigshären kom i något betänkligare läge, omförmäler en artikei uti Revue des deux mondes för Augusti månad. Med allt det relativa värde således, som mexikanska trupper kunna egaj framför sämre? disciplinerade trupper, än de sjelfve, såsom de amerikanska, så tror jag dock icke, att de kunna mäta sig i duglighet med väl disciplinerade europeiska — engelska, fransyska, tyska, svenska eller ryska. Af dessa fem äro åtminstone tre, hvars duglighet nyligen blifvit satt, eller ännu sättes på hårdare prof, än den amerikanska — i Polen, i Indien, i Afrika, i Kaukasus! Jag nämnde att då trupper, äfven med felaktig organisation — t. x. utan stam — länge få Vara med i fält, så kunna de blifva goda trupper. Nåväl, säger man, om så är, och om tillika icke samIma hinder gälla för disciplinens införande, som i Amerika, hvarföre då icke låta kriget bilda trupperna? ) Jag tror, för det första, att disciplinen måste I bos en trupp grundläggas genom en längre tids lerana, således under freden, för att skapa den djupa och orubbliga pligtkänsla, som krigets faror och mödor af alla slag sätta på så hårda prof. I de be-tänkliga stunder, då eget och alla omgifvandes lif i hvarje ögonblick sväfvar i den uppenbaraste fara, då det orubbligaste lugn måste bibehållas, oaktadt de naturligaste anledningar till sinnets upprörande, då erfordras något, som stödjer det svaga menniskosinnet, och alla tiders erfarenhet har visat detta vara: den längre vanan att alltid och i allt, i Istort som i smått, lyda, samt dem undergifna pligtkänsla denna vana bildar. För att bestrida detta, måste man icke blott sakna all kunskap om krigserfarenhetens lärdomar, hvilket hos icke-militärer kan ursäktas, men derjemte alldeles förbise djupa psykologiska orsakers inverkan på menniskan, hvilken inverkan en hvar, äfven utan någon krigskunnighet, synes böra medgifva. : ; För det andra, för att kunna lyckas uti det vådliga försöket, att låta trupperne bildas af sjelfva kriget, fordras att vara viss uppå att påträffa sådane op KR Kr TV