Aftonbladet – 14 januari 1848, sida 3

SR TTT EB IVER VESKUF I VGE FRE TTES rättbållit dem. LITTERATUR. Om Fångvården och dess förhållande till det nya straffsystemet: Några betraktelser öfver de allmännare orsakerna till brotten samt medlen att dem motarbeta. Stockholm, Hörbergska boktryckeriet, 4847. 4 rdr bko. Etter löfte återkomma vi i dag till delta arbete, för att derur meddela några utdrag, hvilka o:vifvelaktigt skola öfvertyga läsaren om denna skrifts moraliska värde. Den varma öfvertygelse, som lifvar författaren, skall sinnolikt icke undgå att väcka sympathi och intresse för ämnet, hos hvarje läsare, som med intresse omfattar den stora frågan om menniskoslägtets förädling samt medlen att hämma lasten och brottet, uppmuntra och belöna dygden, fliten och redbarheten. Boken börjar med en afhandling om de allmännare orsakerna till brotten samt medlen att motarbeta demp, hvaraf vi få meddela följande utdrag: sOaktadt man visserligen, uti alla tider, beklagat sig öfver laster och brott, såsom hinderliga för hvarje samhälles utvecklihg och trefnad, tillhör obestridligen vår tid äran af att, åtminstone med theoriernas mer eller mindre skarpa vapen, hafva trädt i allvarlig härnad mot det onda. Äfven å praktikens väg hafva flera stater, och deribland äfven Sverige, genom ett nytt fängelsesystem, sökt att bekämpa detssmma, och föremålet för denna skrift är egentligen en blick på den nytta, som detta system sannolikt skall medföra, och under hvilka förhållanden de förmånligaste resultater deraf, enligt vår tanke, torde kunna påräknas. Det var visserligen i början vår afsigt, att för detta ändamål ensamt afhandla Fångvårdens förhållande till det nya straffsystemet, men flera orsaker hafva föranledt arbetets utsträckande öfver denna gräns, och att i följe deraf äfven afhandla brottens närmaste orsaker, samt genom hvilka brister uti lagstiftning och öfriga samhäöllsformer medborgaren, stundom, lika oförtänkt som oförskyldt, kan råka inom fångvårdens hemska område, och någon gång, genom en origtig organisation eller, hvad värre är, missbruken hos den sednare, till cech med hemfalla till stupstocken. — Om, som det icke lärer betviflas, dylika, lika beklagansvärda som betänkliga förbållanden egt rum, torde det icke anses obehörigt, att till granskning upptaga de orsaker; som dertill närmast kunna bidraga, och huruvida det gifves några medel att desamma undanrödja. ; Den allmänna klagan man dagligen hörer öfver den hotande tillvexten af laster och brott inom samhället, borde gifva anledning att tro, det man icke allenast noga gjort sig redo för hvad egentligen förstås med laster och brott, utan äfven deras beroende åf hvarandra, och vidden af deras förderfliga inflytande på samhällslifvet. Vi våga imedlertid tro, att många af dem, som jemmerligast klaga och beskärma sig öfver detta onda, föga nog känna hvarken vigten eller vidden af den öfverhängande faran, och under det de, som ifrigast ropa deröfver, sjelfva, stundeligen, utså frön till vida farligare faster och brott, än dem de tro sig ensamt behöfva bekömpa. Det är af denna orsak vi tillåta oss att här lemna en liten förklaring öfver dessa, så allmänna uttryck, och några betraktelser öfver betydelsen deraf. Last kallas hvarje sådant utbrott af de menskliga passionerna, som, på ett eller annat sält, motverkar den förädling eller det närmande till moralisk fullkomlighet, som är menniskans på jorden förelagda ändamål; således är hvarje last ett moraliskt brott; ty det kan räknas såsom en öfverträdelse af det moraliska fördrag, menniskan bör anse sig hafva ingått med bimmelen. — Borgerligt brott åter kallas öfverträdelsen af det politiska fördrag, medborgaren bör anse sig bafva ingått vid sitt inträde uti det borgerliga samhället, och hvilket fördrag innefattas uti samhällets lagar och författningar. Främst bland vilkoren uti detta fördrag, har medborgaren förbundit sig, att ega alla sina krafter osparade för samhällets -bestånd, trygghet och ära. Hvarje, för annat ändamål, förspilld kraft beröfvar samhället ett påräknadt stöd, och är sålunda ett brott mot samhällsfördraget; således är äfven hvarje last icke allenast ett moraliskl, utan äfven ett borgerligt brott. Om dessa slutsatser äro rigtiga, så inser man redan häraf, hvad samhället mest har att frukta, lasten eller brottet, vare sig mygande eller öppet. Lasten, utom det att len är ett dubbelt brott uti sig sjelf, utgör dessutom roten till alla andra brott, ty de lössläppta passionerna akta inga fördrag. Det är således Lasten, d. v. s. den ohejdade passionen, i hvad riktning den än må verka, som förnämligast måste bekämpas, om brottens illväxt skall förekommas. Så mångfaldiga som de menskliga pastionerna äro, så mångfaldiga iro följaktligen äfven lasterna och brotten, och det är af högsta vigt att noga göra sig redo för. icke allenast det förhållande som finnes