Aftonbladet – 14 januari 1848, sida 2

Ja, det kan du vara säker på; ty jag vet det, jag, och detta är väl sista kalaset här i huset, af denna ägaren eller ägarinnan. Å för knäfveln, står det så till; han for bort i går.n Ja, det var den sista färden, alit har gått på spel; epel och kalaser och friskt leben; han var inte van att handtera pengar, och trodde som alla, hvilka så der flux bli rika, att det aldrig kan taga slut. Ja ja, det är en villfarelse ait tro, att det just är någon konst att vara rik, ne-nej, mitt herrskap. Och samtalet förlorade sig i nästa rum; äf ven detta hade dån arma unga qvinnan hört, som ödet i qväll ville spela ett så ledsamt spratt och föra i vägen för allt obehagligt, som säges om värdfolket på ett gästabud. En varm blick och några ännu varmare ord af dubbel betydelse beledsagade den lysande grefvens afsked, och snart stodo rummen tomma. AEBetjeningen släckte ljusen, den unge mannen, som bestått musiken åt denna i hans tycke öfversälla samling af rikt och utstyrdt folk, for bem helt glad med qvällens behållning ibröstfickan af sin gamla öfverrock. En lampa brann innanför de väl slutna gardinerna i den unga fruns sängkammare; Den granna balklädningen hängde öfver en stol, de små skorna stodo på en annan. — en,länstol satt den unga ägarinnan, löst från detta, både andliga och lekamliga tvång. En stor mörkröd sch:l föll djupt ned öfver den hvita drägten. Det bleka ansigtet, nu: befriadt från de falska rosorna, hvilade i bennes hvita händer, och de mellan fingrarne framsipprande tårarne talade om den harm och sorg, som bodde i hennes bröst. Och denna sista förfärliga upptäckt, att det snart var slut, att hon åter skulle bli fattig, jagade den ena