Aftonbladet – 14 januari 1848, sida 2

nes panna till första vecket på hennes klädningslif. Men samtalet derinne slutade, ty åter ljöd musiken, och den på alla sätt plågade värdinnan, skyndade ut vid armen af en man ur ledet framför henne. Midt emot sig hade bon paret från kabinettet, en glad böjning på bufvudet från hennes vän besvarades lika gladt från de ögon, som voro nära att utbrista i harmens tårar. Ljusen började redan bli korta i kronorna, damernas klädningar skrynkliga och slaka; Supån var förtärd och gamla herrar och fruar stridde förfärligt med gäspningar, bleka som lik af sömn. Prestgårdsmamsellen letade rätt på sin omsorgsfullt hoplagda schal, och den afundsvärde grefven kastade en dyrbar långschal öfver den ljusröda damens axlar, under det hennes; man fattade hennes arm för att påminna om hemresa. Några äldre fruar redde sig till affärd i det lilla kabinettet, pyss skådeplatsen för ett tåie å tee, Värdinnan var äfven nu i närheten. Det var en för dålig och besynnerlig supe sade den ena frun; pkära du, den skulle vars rar, men herre Gud, det var då förfeladt. Ja det skall Gud veta att värdinnan inte haft ögon för den, mer än för den qvinliga delen af sina gäster, det märktes nog. Ja det är fasligt hvad karlarne äro omkring henne; jag kan undra om det är vaxljus eller stearinljus i kronorna.w Ja, det hade jag bra stor lust att veta, upprepade den andra. Trött och förtretad aflägsnade sig den stackars värdinnan från dörren och gick em jus gra af sina gäster. Två halfgamla och öfverblifna herrar letade efter handskarne i sina hattar. Det är ett lysande elände, skrattade den ene Ar han då verkligen konkursmessig? frå.gade den andre.