Aftonbladet – 14 januari 1848, sida 2

vid fönstret. Den ena srbetade flitigt, den andra såg drömmande ned framför sig, på ett nyss brutet bref. Då hördes som fordom en karls steg i trappan, dörren gick upp och den fordna artisten stod derinne; han var ännu blekare än vanligt. Länge såg han stillatigande på sin hustru och på det lilla rummet. Småningom drog sig ett vekt och sorgligt uttryck öfver hans ansig te, och tårarne framträngde. Han öppnade armarne, och hon föll snyftande deri. Länge höllo de hvarandra så och gräto ut. Slutligen sade den unge mannen: Kan du förlåta mig, då jag nu säger dig och mitt fådernesland farväl? Nej Carl, du skall ej resa. Jag har en aning om, att vi nu skola bli lyckligare än i vår, så kallade lyckas dagar. Mins du hur sälla och lyckliga vi fordom voro i detta lilla torftiga hem. Biif qvar hos mig, ech denna lycka som vi sökt, men inte funnit i rikedomen, skall återkomma i armodet. Jag har här ett bref från den, som du förr en gång i din fattigdom bjelpte, : och som nu vill betala sin skuld. Theodor har fått veta ditt fordna ädelmod och vår nuvarande brist. Jag har nyss läst hans bref, han har genom sitt inflytande skaffat dig en liten syssla, oansenlig, det är sant, men hvarpå du kan; lefva, och jag kan arbeta som. fordom Hvad säger du derom ? Den unge mannen tog mekaniskt brefvet, ge nomläste det och sade bittert: pHan har af mi allmosa blifvit n stor och ryktbar man, jag bar af en stor förmögenhet blifvit en uslin g. Men åter föll hans ögon på henne, som dela bans sorger och fröjder, och åter föll hav hennes bröst, utbristande: Jag vill försöka åter bli lycklig, och min mors ande skall bje mig. : Och siskan sjöng sin lilla enkla drill, o gumman torkade rörd sina våta ögon, Och g0len sken gladt och vänligt in på dem alla,