Aftonbladet – 14 januari 1848, sida 2

——— EI OA ——————L åren efter den andra, allt snabbare öfver hennes kinder. v En månad efter denna dag, sted en resvagn utanför dörren till det hus, som varit skådeplatsen för den unga sömmerskans lysande dröm; och hon sjelf steg upp deri för att för alltid lemna denna bocing. Det var ej samma känslor som nu tryckte hennez bjerta, som när hon stod på tröskeln af sin lilla. vindskammare. Det var en bitter förtviflad nerfskakning, en domning, förfärlig och smärtsam, som räckte ända tills hon stannade i Sveriges hufvudstad, denna gömma för så många svikna förhoppningar och undangömdt elände, stannade utanföre det hus, hvilket hon tre år förut frisk och glad bade lemnat. Med matta steg gick hon uppför trappan till det rum hon forjom bebodde. Innanför hörde hon siskans drill och fasterns röst, som smågaolade en liten visa, den hon sjolf ofta sjungit i fordna dagar. Hennes knän darrade, hon sänkte hufvudet i handen och brast ut i tårar. Gummar, som hört buller i trappan, öppnade dörren, och den unga frun föll i hennes famn. Herre min Gad, är det du Lovisa, som kommer och helsar på din gamla faster, det var väl en stor ära för mig. J2g kommer för att dela din lilla kammare och din fattigdom, sade den unga qvinnan under tårar. Hvad säger du, kära barn! Har din man förskjutit dig? Trösta dig... Ja äfven det, men vi äro fattiga igen, och jag har ingen annan fristad än hos dig. Så aflöste frågor och förklaringar hvarandra, blandade med tårar, och för den gamla var och förblef det oförklarligt, hur man kunde hafva sorger och bli så förfallen, som hon yttrade sig, då man var rik. När solen sken in, morgonen derpå, i den lilla kammaren, sutto redan de båda qvinnorna