Aftonbladet – 14 januari 1848, sida 1

och e:t par mMustacher, så långa att de räckte ett stycke nedom hakan. Det utsökt fi.a och vårdade i hans klädsel och säkerheten i hållning och ton visade att han kände sina företräden i heta deras vidd och något derutöfver. Han bängde sig nådigt och öfverlägset på en annan ung man, hvars hela person var bållen i starkt röd färgton; han ville ögonskenligen i allt likna sin granne, men det var som ett dåligt rödbrunt blindtryck, blekt och karrikeradt. Han mönstrade just nu den unga värdinnans vän från topp till tå, der bon satt i en behaglig, ehuru något studerad ställning, med armen om sin väns lif. Ea ljusröd florsklädning föll så lätt den vågade öfver de hvita axlarne och blottade ett par sköna armar, nistan helt och bållet upp till dessa axlar, mot hvilka yttersta spetsen af den rika, hvita plym, som prydde hennes hår, lätt hvilade. De lifliga ögonen blixtrade snabbt och varmt under ett tunnt och skimrande flor, som rå ena sidan gick ett styc: ke ned på pannan, hvars hvithet de något rödaktiga lockarne upphöjde. Hon lät en matt stråle af dessa ögon möta sin väns och sade innerligt: Om jag nu kunde kläda mina tankar i argheter, skulle jag ha mycket att säga; men — Louise och jag känna hvarandra, och det är nog. Äfven om du inte vore min vän, som nu, skulle jag af ren egennytta sakna dig, om du lemnade css, ty sådana fester, som du vet att gifva oss, få vi aldrig sedsn. Ack! min vän, du smickrar,, svarade värdianan, gladt, jag utgår endast från den principen, att enkelt och landtligt ha roligt, utan tvång och ceremonier., Och du har just valt rätta sättet, återtog väninnan. ,Vår älskvärda värdinna väljer alltid det rätas, sade den mörka herrn, ach när gratierna träda i förbund) — vid denna utnötta fras gjorde