Aftonbladet – 14 januari 1848, sida 1

inte sett blonder inväfda med silfver förr; det är ganska nätt. Hur tycker du den kläder i nacken ? . Jo, den är för innerligen vacker, försäkrade tjenarinnan med ett så trovärdigt eftertryck, att det säåtte hennes matmoder i godt lynne. Se så, lägg alltsammans varligt der. Jag skall gå igenom rummen och se att allt är rigtigt, som jag vill hafva det; du kan emedleitid flytta in knappen på min ena handske en hårsmån.n Och den unga frun flög utför trappan och slog upp dörren till salongen. Den unge mannen, som stämde pianot, bockade sig mycket djupt, och hon besvarade hans helsning med en vårdslös nick, i det hon med en hastig blick öfverfor rummet och skyndade vidare. Hvad de rike äro lyckliga!, suckade han efter henne, med et sorgset ögonkast på sin slitna frack. Solen började redan skrida mot horisonten, och dem ena vagnen efter den andra stannade utanför den blomstersmyckade förstuzan. Sorl af röster och b2tjeningens spring, doftet af blommor och essencer... Den unga värdinnan, rbed konstgjord rodnad på kinderna och konstgjordt leende på läpparna, böjde artigt sitt vackra hufvud för att välkomna sina gäster. Den nitta skon klimde smärtsamt, men efter ordspråket visste endast den derom, som bar den. Klidningen pressade obarmhertigt det till underverk smala lifvet: icke heller detta visste någon, men mången medsyster anade det, och förtrodde sin granne denna aning; den haliva bviskningen nådde som en susning den sköna fruns öron och gjorde leendet litet mera tvunget, ty hon måste ju le åt allt granut och smickrande, som flödade öfver hennes person. Tusende artigheter, strömmar af plattheter, kanderade med socker; sottiser i form af smic