Aftonbladet – 13 januari 1848, sida 4

Mjukt som i en blomstersäng På sitt hölass gunga. Lärkan sjunger högt i skyn, Aftonsolen lågar, Med sitt fria skämt i byn Muntra skaran tågar Genom bondens röda grind; Skönheten, med solbränd kind, Från sin blomsterthron gesvind Raska språnget vågar. Lia, härf, på stugans vägg Slotterfolket kastar, Och till skulln, vid fålens gnägg, Upp på stegen hastar, Slungande, vid Jjudlig fröjd, Hörång upp till takets höjd. Backstu-far, af mödan böjd, Vid sitt ölstop rastar. Prestgårdstösen kommer ren Värdens stämma ljuder; Kors, hvad hon gör sig gemen, Som, då bonden bjuder, Ej försmår hans ringa tjäll: SArtig var stig in Mamsell! Gumman står vid spiselns häll, Der hvar gryta sjuder. Se, hvad mor har bullat opp I sin helgdagsstuga.n Gäster, liksom arbetstropp Skall till bords hon truga: Häradsdomare! stig fram, Klaockarfar och hans madam ! Granadörn, af jittestam, Genom dörrn får buga. Rotens gamla invalid! Tänk ej på reträtten Med kosacken fordomtid. Skräddar-Per, på sprätten, Nämndeman, Rusthållar-Jan! Pipar-Olle, som är van, Att så fint på dansens ban Fingra klarinetten. Slotterfoik, stig på! jag ger Snart för sjelfva pocken, Att nog hårdhändt rycka er I båd kjoln och rocken. Tiden ej med krus förspill! Er i qväll jag fägna vill. Hästskobordet räcker till För den muntra flocken. Då hvar gäst placerad är, Tätt bredvid hvarannan, Värden efter stort besvär Torkar svett från pannan, Bjuder fluidum så klart, Sommarsmör, så gult och rart, Allt, hvad mor till antid spart; Ol i silfverkannan. Skinkan, på sitt blanka fat, Husets välstånd röjer, Sötost, bondens högtidsmat; Frisk aptit fö höjer Grisen, stekt i ugnen hel, Kakan stridd med fin kanel. Då en hvar först fått sin del Målron mer ej dröjer. Farfar, fordom riksdagsman, Högst vid bordet sitter, Hålla tal den gubben kan När han vill och gitter: Hit den ärfda kaanan tag, Som bär Carl den Elftes drag, Kungens skål, den dricker jag, Skild från verldens glitter. Lefve Oscar! sanning, rätt, Vet hans hjerta vörda. Blifve för hans ädla ätt Folkets böner hörda!l. Kungar fler jag skåda fått, Ingen dock som Han förstått Landets ställning, nödens lott, Bondens tunga börda. Men — då himlen skörd beskärt, Må en hvar bland eder, Som af missvextåren lärt Följa fädrens seder, Frukta Gud, och :arbetsam Gå sin bana, mödosam, SMåttlig, trygg till målet fram: Han sitt kall gör heder. Gubben såg till klarnad sky, Rodnande i vester. Liten tös med purpurhy Blick på spelman fäster, . Tills med ton, så rund och lätt, Pipar-Olles klarinett Lockar ut på gårdens slätt Slotterölets gäster. I den gyllne aftonglans Bygdens ungdom delar Skratt och löjen, lek och dans; Fast förfining felar, Glädjen utan flärd och tvång År så fri som fogelsång, : ; Och så frisk som källans språng Genom dalen spelar. . . Euphrosyne. mre sne Ja AN