afskedsblick till hvarje småsak inom dessa vöggar,. der hon varit så lycklig och glad. Och sedan hon sagt några vänliga ord till den lilla siskan, som hoppade i sin bur, vände hon sig hastigt om och ilade fort utför trappan. De: var henne för fullt i bjertat och hon behöfd: luft. — Tre år hade förgått. Aftonvinden suckar sakta mellan löfven i en törnroshäck utanför ep salong, hvars höga dörrar stå vidöppna. Midtemoet dörren står en Chaiselong och i den silter en ung qvinna. I den anspråksfulla och något smaklösa drägten, på den matta, sömniga blicken, som likgiltigt stirrar på golfvet, de bleka, något insjunkna kinderna, skall man hafva svårt alt igenkänna den glada sömmerskan på vindskammaren. Med armbågen stödd i det öppna fönstret och hakan hvilande i handen, sitter hennes man vårdslöst vräkt på en stol med ryggen vänd åt henne. En viss embonpoint eller pussig ansats till fetma, som råder i hans figur, i förening med en något gul hy och ett trumpet uttryck i de ännu pojkaktiga dragen, skulle man lika litet tro tillhöra den fattige och sorglösa artisten, De tego båda länge; slutligen afbröt den unga frun tystnaden. Utszn att vända hufvudet, sade bon Jångsamt med missnöjd ton: När reser du då, om jag får lof att fråga? I morgon, svarade hennes man tvärt, och den förra tystnaden inträdde åter. Det är temligen eget,, återtog hon uppbragt, att Jag Inte har något att säga när det gäller min egen Person. Du reser till Stockholm, för