Aftonbladet – 12 januari 1848, sida 2

das, i fall jag hade något att elda med, så är den god att ha.n Ja, min själ, pelsen är rasande skön, sade målaren och strök på den med handen; men du är sjuk, tror jag; du ser för eländig ut, hur är det med dig? Du var annars den, som stod dig bäst af mina bekanta. Jag minns hur vi skrattade en gång, när du skulle skrifva sorgeqvädet, som krögerskan på Sqvalbergsgatan beställde, och för hvilket du en hel månad fick äta fritt. Ja, det var då det, sade värden. Nå, hvarföre skrifver du då inte mera?n Derföre att ingen vill ha den smörjann, svarade poeten med ett ironiskt leende. Och jag undrar inte derpå; jag skrattade ju sjelf deråt, så jag kunde dö.n Mena renskrifningen då?, Ja, den kåller jag på med just nu; men jag har varit sjuk några dagar, och derför ... Ja, det är ju alldeles förbannadt, afbröt målaren, att en ska dö af svält. Sverige föder rasande dåligt sina snillen. Åh, hvad mig vidkommer, så vore det alldeles för artigt att räkna mig ibland demp, återtog värden leende. Möen ser du — din fiol — din fiol, Theodor, den liter höra sig, den. Ja! den är min enda glädjen, sade den bleke, unge mannen, med en mild blick på den gamla vännen, som hängde öfver sängen. xGör bara, som jag föreslagit dig, Theodor: far af med diu fiol, och spela utomlands — i Danmark t. ex. — och kom sedan igen med ett danskt namn; eller italienskt, eller hvad du vill — blott icke ditt svenska Agren! Sätt stora annonser i tidningarne och gif koncert, och du skall få se att det lyckas; man afgudar den store artisten, som utlandet skänkt oss; men man skrattar åt artisten Ågren från Grefvegatän.n vÅh ja! kanske har du rätt; men det vet Gud om det lönade mödan! Det går väl, som det gårn, svarade konstnärn likgiltigt. Ab, nu är du för taffsig., sade väunen; gör som jag säger. far du