Istake med en svart söndrig ljussax. Bredvic bordet stod en staffli, hvarpå en balffirdig tafla var vänd upp och ned; en gitarr hängde öfver densamma; framför den stod en mannequin uppställd på ett hattfodral, han sänkte sorgligt I hafvudet och sträckte ut sin knotiga hand, hvars pekfinger visade på en trasig väst, som hängde på nedersta slåen af stafflien; den andra handen låg på hans bröst, hvilket draperades af ett grått bombasins-förkläde hvarpå ännu ett bind satt qvar och hängde utåt ryggen. I ett annat hörn stod en hög med ramar och flere rullar af spaktlad väf. Ena gammal rottingssoffa, hvarpå man dock ej kunde sitta emedan sitsen var lös !och vid minsta beröring föll i golfvet, slutade möbleringen. Alla väggar voro fulla af gravyrer, utkast till taflor och nakna figurer i alla möjliga ställningar ritade med krita, hvilket allt antydde att här residerade en artist, och denne var just densamma som nu som bäst njöt värmen från de fem funna vedträden. Som han der satt i en dålig rock af tyg och utan väst, erbjöd uan en bild af en sorglös och tanklös nöd. Det klara och vackra ansigtet, något blekt och magert, hade dock en anstrykning af glädje och lugn, som vid en blick på hans otrefliga och torftiga omgifning föreföll högst besynnerlig. Han hade stuckit händerna djupt ned i fickorna och sträckt ut benen, hans klara ögon sågo tanklöst in i elden, och ett friskt leende öppnade hans läppar och visade de starka och hvita tänderna, som säkert rätt sällan hade nåon Sysselsättning; det tjocka ljushruna håret föll vårdslöst ned i pannan, hvarpå intet enda veck antydde någon reflexion öfver hans belä3enhet. Så har jag då gifvit bort min alldrasista slant, skrattade han, men hvad fan skulle ag med två styfver när jag inte hade meral aud vet hvar iag skall Jå mat i morgon — och ved sedan, — det der minsann ser rätt! bekymmersamt ut, men det blir väl någon råd. ;ch han hvisslade en glad melodi ur Postiljon rån Lonjumeau. j Louise! afbröt han sig sjelf, Lon skulle äkert bjelpa mig, den söta flickan, om — ja, : im hon hade något sjelf; men nu tycker jag: tt söta faster kan vara borta; den välsignade : äringen gör då Gudilof beständiga visiter —!