alldeles som jag, — skrattade han och rest sig upp, sköt spjället om de halfslocknade ko. len cch gick ut i det han tilldelade den arme mannekinen ett slag, som vände hans hufvud bakfram. När han var utom dörren, vände han sig åt sidan och sprang lätt en trappa högre upp och stannade utanför en dörr. Ljus lyste genom springan och en ren frisk röst hördes sjunga samma melodi som den unga artisten nyss hvisslat. Sakta öppnade han dörren. Det var ett mycket litet och lågt rum, men snyggt och nätt. En gammal randig shawl, förvandlad till rullgardin, täckte fönstret och ett musslinsförkläde med spetsar prydde det. I en liten mjuk soffa med urblekt öfverdrag, framför ett rundt bord betäckt med tyg, spetsar och band, satt en ung flicka; hennes tarfliga och nstta drägt visade ungdomliga, välbildade och vackra former, och ett täckt ansigte, hvarifrån samvetsfrid och barnsligt lugn strålade ur ett par rena blå ögon, var sänkt öfver hennes arbete. Sakta smög sig den inträdande fram till renne och föll på knä på mattan vid hennes ötter. Åh, du skrämde mig, Carl, sade den öfverraskade flickan, shur har du kunnat komma å tyst, jag hörde dig ju nyss hvissla der nere vå ditt rump. Jo, ser du, min söta flicka, jag trodde att aster var här och derföre gick jag så tystn. Nå, om också så hade varit, så hade det äl ej varit farligt; faster vet att vi hålla af varandra, och vi måtte väl inte göra något hennes frånvaro, som vi behöfva vara rädla förn. Ah nej, men hon är så tråkig, och jag mår la när jag har tråkigtn. Ja, nog är hon tråkig, det håller jag med m, skrattade flickan, smen hon är så bekedlig. Vet du hvad jag suttit och tänkt på iqväll,? föll Carl lifligt. Nej men så sätt dig då här bredvid mig, dul öter dina kläder med att ligga så der, afbrött on; nå hvad har du då tänkt ? 1 Carl reste sig upp och satte sig i soffan, tog n värdinna om lifvet och lade hennes hufvud l: rot sitt bröst. Jol svarade han, pjag tycker : tt vi äro mycket fattiga, och det är mycketl råkigtp. Å