Aftonbladet – 11 januari 1848, sida 2

Luth i Gefle. RIESDAGEN. Ridderskapet och Adelns plenum d. 8 Januari. (Slut fr. gårdagsbl.) He von Fartmansdorff: Friherre Hamilton har sagt, att om man klandrade formen, borde det ske genom anmärkning hos Konstitutionsutskottet. Derigenom vinnes intet: Statsutskottet blir lika kunnigt eller okuonigt om saker, som det nu är. Hvem som har första eller sista ordet gör detsamma, blott sakkännedom vinnes. Antaget, att alla Statsutskottets ledamöter vore kammarråder, så har det likväl icke kammarkollegii archiv och tjenstemän. Icke heller har det tid till noggrann granskning, utan kommer att afgifva sitt betänkande på måfå, och detta är ej eftersträfvansvärdt. Såsom saken nu är i formelt afssende behandlad, kan den ej antagas leda till någon påföljd. Om, såsom en föregående talare yttrat, kommitteens betänkande är öfver allt beröm, hvarför har man då icke låtit de trenne embetsverken taga kännedom af den. Månne man gått dem förbi, om man väntat ett sådant yttrande? eller månne man icke snarare gått dem förbi af fruktan för motsatsen? Om betänkandet är öfver allt beröm, hvarför remitteras det då till Statsutskottet? Att ett sådant yttrande kan fällas om något, som man knappt genomläst, påminner om en domare, som hade en rådgifvare, hvilken alltid ingaf honom huru han skulle döma. En gång fick domapen ett så vidlyftigt mål till handläggning, att rådgifvaren, då han tillfrågades derom, svarade, att saken nu vore så vidlyftig, intrasslad och svår, att han ej visste hvad han skulle göra dermed. Detta utslag skole vi fastställan, genmälde domaren, så blifva vi fria från allt bryderi. Till svar å grefve Anckarsvärds anmärkniog deremot, att Kongl. Maj:t ej bifallit kommittens förslag att efterskänka skatteköpeskillipg, anmärkte hr von H., att det vore tillfredsställande för staten att kunna skänka, när den så ofta får pålägga bördor. Men man borde besinna hvad det vill säga att efterskänka utskylder. Sådant kan ej ske annat än då man har råd, hvilket nu ej är fallet. Nu vore det att taga af den ene hvad man gåfve åt den andre. — Grefve A. hade vidare uppräknat åtskilliga kuriositeter i nu gällande beskattningssystem och sedan kallat det hela abderitiskt. Sådant brukas allmänt när gamla samhällsinrättningar skola afskaffas för brister, som de kunna hafva; men, hemställde talaren, var representationsförslaget från 1840 års Konstitutionsutskott, i hvilket grefve Å. var ordförande, fullkomligt, eller förtjente det namn af något annat? — Grefve A. har ansett för en förtjenst af kommitterade, att de föreslagit räntepersedlarnes förvandling i smör och spanmål, hvartill grunden legat deruti, att Sveriges hufvudnäringar äro åkerbruk och boskapsskötsel; men det gifves en tredje: bergsbruket, för hvars skull äfven jern hade boråt upptagas. Talaren delade icke grefve Anckarsvärds förkärlek för smör och bröd. — Grefve A. hade vidare yrkat, att fördelen af persedelförvandlingen borde gifvas åt bönderna, och ansett illa, om Konungens rådgifvare hade motsatta tankar. Men fråga är, om lösen med penningar är fördelaktig för bönderna. Om t. ex. räntegifvarne på Wikbolandet skulle lösa all sin spanmål med penningar, så blefve de nödsakade att torgföra den på en gång i Norrköping och andra städer, hvarigenom spanmålen skulle falla i pris och bönderna förlora. Om åter så vore, att detta förslag gynnade bönderna, och att rådgifvarne voro afvoga deremot, så kunde det komma deraf, att det är rådgifvarnes pligt att se till, det staten bär sig; ty huru skulle det annars gå med styrelsen? Vid propositionerna om nya anslag. vändes afvogsidan till. Då är det bäst att behålla hvad man har. Här borde ej vara fråga om att gynna en eiler annan, utan att upprätthålla ett samhälle. Grefve Anckarsvärd har sagt, att penningen vore säkraste mätaren af varuvärdet; men han bar sedan vederlagt sig sjelf, då han talat om, att persedlarne vore i stigande. Detta är ej annat, än att penningen är i fallande. Således har kronan mindre, om hon får sitt i penningar, än om hon får det in natura. I alla länder falla penningarne, men födoämnena hålla sig i pris, emedan dagsverkena bestämma deras värde, och folkmängden ökas isamma mån som tillgången på födoämnen, eller till och med i större mån. Under Carl XI gällde spanmålen 3 daler sillvermynt tunnan, d. v. s. 4 rdr specie. Nu deremot gäller bon efter markegång 7 rdr bko. Hur skulle det nu hafva stått till med kronan, om det varit lika i hela Sverige, som i de s. k. eröfrade provinserna, der grund: skatterna voro utsatta i penningar? Bevillningen skulle då beböft vara ännu större än den är, och regeringen således ännu mera beroende af Ständerna. Men aldra farligast vid en förvandling uf grundskatterna i penningar ansåg talaren 72 R. F. Så länge hvar och en är tvungen att taga bankens sedlar i stället för silfver, kan staven icke vara säker om sina inkomster. Den sednaste realisationen, då banken gaf 48 sk. specie i stället för 48 sk., visar, att vid en sådan förvandling, som den nu omtalda, ingen räntetagare kunde vara säker om förlust vid bankobankrutter. : Hr Gripenstedt ville blott lägga ridderskapet och adeln på minnet, att då frih. Hamilton mycket rigtigt anmärkt, att enda vägen, om något fel mot 10 ST TRENTER IEA EE SEEN RE NANNA