Aftonbladet – 11 januari 1848, sida 2

gif honom bans helsa. Är han död utan att ett ögonblick haft så mycken styrka, att han för någon kunnat yppa denna rysliga hemlighet ? Mitt barn! mitt stackars barn! Det lider dock icke så mycket som vi, jag kan nära det med min mjölk — men vi ha blott en bit bröd qvar, en enda. Luigi säger att han ej är hungrig och tillbjuder mig den. O, min Gud! du vet, att jag tager den endast för mitt barns skull, och när jag icke har mer mjölk, ger jag det mitt blod. Himmel! det är fasansfullt! förfärligt! Oljan är slut, vår lampa slocknar. Grafvens mörker bebådar oss döden — vir lampa var Jjuset, var lifvet — mörkret är döden. O, nu, då det icke är hopp längre för kroppen, så bed för, vår sjal! Bed, hvem ni än må vara, som först beträder denna rysliga afgrund. — Allsmäktige Gud... nu slocknar lampan -.. bed för våra själar! Hår slutade manuskriptet. De fyra sista orden stodo snedt: man kunde se att de voro ekrifna i mörkret. Hvad som sedermera skett, vet ingen dödlig; I dödskampen måste bafva varit förfärlig. Den sista brödbiten måste ha uppehållit Teresas lif två dagar längre, ty läkaren förklarade att hon var död fyratio timmer efter mannen. Denna förlängning af modrens lif hade äfven uppehållit barnets lif, och således hlef af dessa trenne olyckliga varelser den svagaste räddad. Det var nu intet tvifvel om dessa sorgliga tilldragelser, och då don Ferdinand derjemte