Aftonbladet – 11 januari 1848, sida 1

samma tystnad som förra gången, och det var först då jag ansåg det för en omöjlighet att Cantsrello längre kunde vara der, som jag framtog pennan ur fickan och visade den för Luigi. Han gaf mig ett tecken att dölja den, och jag lade den under madrassen. Derefter satte jag mig bredvid honom och berättade honom, likasom första gången, de minsta. omständigheter, som mött mig på denna utflykt. Det var en lycklig upptäckt jag gjort, under det Cantarello vände mig ryggen; ty med en så noggrann underrättelse måste man visserligen kunna finna ingången och nedtränga till oss. Den följande dagen skrapade jag något af det svarta af muren, som suttit der sedan man smidde Luigis bojor; jag upplöste det i vatten, och då jag doppade pennan deri, såg jag med glädje att det kunde begagnas ti!l bläck. Jag började då skrifva dett:, under åkallande af Fadrens, Sonens och den heliga Andas namn. Det är en noggrann och sanningsenlig skildring af vårt olyckliga öde, och en ödmjuk, enständig bön till den medlidsamma själ, i hvars händer dessa ord mätte falla, att komma 033 till hjelp så fort som möjligt. I Fadrens, Sonens och den heliga Andas namn! Sålunda har det skett. NIONDE KAPITLET. Ett kors var ritad: under dessa ord, hvarefter manuskriptet fortsattes, men i en annan form — hon talade i den närvarande, i stället för den förflutna tisen, Det var icke längre minnen frin to, scx, fyra elr tre år tillbaka i tiden, utan dagliga anteckningar, ögonblickliga intryck, föreställningsr ceh s nnesrörelser löst framkastade på papperet i samma stund hon känt dem: I dag kom Cantarello som vanligt; han medförde, utom det bestämda munförrådet; något qvinligt handarbete. Manuskriptet och pennan