Aftonbladet – 11 januari 1848, sida 1

mig — kanske icxe muren har ett ihåligt ljnd, när ni bultar derpå, ty kom ibåg, att det är muren, som bildar ingången till det underjordiska bvalfvet — men ingången är der — var förvissad derom — låt ej afskräcka er! Skulle niieke genast upptäcka den, så tag en fackla — ni skall då finna ett knappt synligt märke i muren. Hugg med yxorna på detta ställe, kanske vi höra det, och då veta-vi att ni är der — det skall gifva oss mod och hopp. Ni vet då, att vi bedja för er, ja, för er, för domaren och alla våra befriare, hvilka de än äro. Jag jag vill bedja för er hvarje dag i bela mitt lif, -likasom jag beder för er i detta ögonblick. Detär ju mycket tydligt allt hvad jag här sagt eder eler hur? I märkisen af San Fioridios kapell vid altaret mellan de tvenne pelarne. :O, min Gud! jag darrar så, -i det jag skrifver till er, min befrierska, att jag icke vet om ni kan läsa min handskrift: . . Jag skulle önska, att jag visste ert namn — jag ville upprepa det hundrade gånger i mina böner, men Gud, som serZallt, vet också, att det är för eder jag ber, och mer begär jag ju icke. . 0, Gud! det har skett något som aldrig förr nträffat under den tid vi varit här. Cantarello bar varit här två dagar i rad. Har man: följt honom påj spåren? Har man fattat misstankar? Skulle någon haft aning om vår olycka och sökt böfria oss? O, hvem denna varelse än är, bistå honom, Allsmäktige! var hans bjelpare! Cantarello inträdde i ett ögonblick, då vi minst väntade. Lyckligtvis var detta papper gömdt. Han såg sig uppmärksamt omkring åt alla sidor och knackade på åtskilliga ställen af. muren. Då han i detta hänseende lugnat sig, vände ban sig till mig. Jag har kommit tillbakan, sade han, vemeda ag tror mig ha glömt att säga er, att ni nästa sång kan gå ut med mig, om ni har lust.,