Aftonbladet – 11 januari 1848, sida 1

min eviga salighet, vid min moders aska, vic mitt barns lif, det är rena sanningen! Si vil jag klaga och berätta, när jag står inför Gud: domstol och vid hvarje ord skall den engel som ledsagar min själ, gråta af medlidande ock säga: Herre, det är sannt! Så snart ni funnit detta manuskript, så gå till domaren, och säg honom, att här, knappt en fjerdingsväg ifrån henom, sucka trenn2 olyckliga varelser, som åtta år varit lefvande begrafne: en man, en hustru och ett spädt barn. Om Cantarello är en slägting eller vän, så säg ej annat till domaren än detta, och vid heliga Madonna svärjer jag, att ej ett anklagand2 ord skall utgå från min mun; jag tillsvärjer eder detta vid korset, som jag bär tecknar, och himlen straffe mig i mitt eget barn, om jag någonsin bryter denna ed! Ni säger honom då icke annat än detta: här i närheten äro trenne lefvande varelser, så Olyckliga som någon menniska kan bli — vi kunna fräl:a dem. Tag folk och yxor med er — det är fyra massiva dörrar, som måste genombrytas, innan ni hinner ned till oss. Kom, jag vet hvar de äro! följ mig! ... Och om han betänker sig, så kasta er för hans fötter, likasom jag kastar mig för edra — bönfall och besvärj honom, likasom jag bönfaller och besvärjer eder. Å Då skall han komma, ty hvar är den man, den domare, som ville vägra att rädda tre medmenniskor, som lida oskyldigt? Han skall komma och ni går framför bonom och förer honom rakt fram till kyrkan. Ni öppnar dörren och ledsagar domaren nedanför altaret, der en Sanct Sebastian, genomborrad af pilar, står. Till venster är det tvenne pelare, mellan hvilka dörren måste vara anbragt. Kanske upptäcker ni den icka straxt, ty den är mycket väl gömd, som det syntes