Aftonbladet – 11 januari 1848, sida 1

voro väl förvarade — han har icke fattat nå goa misstanke. O, min Gud! beskydda oss Tre veckor äro iu förflutna, och Cantarellc talar ännu icke om att taga mig ut med sig I dag stod han längre än vanligt och stirrade på mig — jag :rodnade, ty jag fruktade atl han kunde läsa boppet på min panna. Då tog jag mitt barn på armen och vaggade det, gnolande en sång — så förvirrad blef jag. Ah, ni sjunger! sade han, ni har alltså ändå ej så svårt här, som jag trodde.s Det är första gången under all den tid vi varit här, som det faller mig in. Vet ni, huru länge ni varit här?) frågade Cantarello. Nej, svarade jag; de två eller tre första åren räknade jag dagarne, men jag såg att det var till ingen nytta, och upphörde dermed., I omkring åtta år, svarade Cantarello. Jag suckade djupt — Luigi skar tänder. Cantarello kastade en hinfull blick på honom och drog på axlarne. å Derefter lemnade han oss igen, utan att erbjuda mig att gå ut med sig. Så är det åtta år, Vi ha försmäktat här under jorden. O, min Gud! min Gad! Du har bört det ur hans egen mun: åtta år: Och hvilken synd ha vi begått, för hvilken vi skola straffas så bårdt? Heliga Rosalis, bed för oss! ; O, hör mig! hör mig! Du, hvars namn jag icke känner, du ,som är mitt enda hopp — du som är qvinna och moder likasom jag, hör mig! hör mig! Cantarello har gålt — nu är det halftredje månad sedan jag var ute med honom. Ändtligen har han lofvat att taga mig med om åtta dagar — Om åtta dagar är mitt öde i din hanå! Min syster i Christo, öfvergif mig icke! När Cantarello lemnar er. tillika med mig, skall ni finna hela denna sorgliga historia. Vid