jag begärde något att dricka. Man förde ett glas t:ll min mun och jag tömde det i ett drag, hvarefter jag åter fick munkaflen. Jag var för törstig att smaka hvad det var man gaf mig att dricka. Ehuru det hade en stark smak, vederqvickte det. mig dock mycket. Snart kände jag en oförklarlig ro. Det förekom mig, att jag såg en mängd ljus, rikt möblerade salar och herrliga trädgårdar — jag hvilade på en gräsbink vid Luigis sida, och öfver oss hvälfde sig den stjernklara bimmelen — kära melodier från min baredom klingade i mitt: öra och mitt barn dansade och lekte för mig; men det var, besynnerligt nog, ej mitt Iefvande barn, utan min förstfödde, som var död. Jag tryckte det till mitt bjerta och frågade hvar det varit så länge, och det svarade mig, att det vaknat en morgon med englavingar och flugit upp till himlen, och: att det nu bedit Gud att få komma ned till mig igen på jorden. Allt detta, som jag såg och hörde så tydligt, försvann småningom i en mörk natt och jag satt i en djup sömn utan drömmar. Då jag vaknade, befunno vi oss i detta rum, der vi ännu äro — jag fri, Luigi fastsmidd vid muren. Detta bord, en lampa, något förråd af lifsmedel, och vid muren en svag eld, som begagnats för att smida Luigis bojor, var allt hvad vi 8ågo för oss. . Luigi satt med nedböjdt hufvud, försjunken i djup smärta. Jag gick bort till honom, utan att ban hörde mig, En suck framträngde ur mitt bröst och vi kastade oss i hvarandras armar. Det var första gången efter vårt bortförande, som vi kunde anförtro hvarandra våra tankar. Luigi var liksom jag öfvertygad om, att vi voro i Cantarelles makt, ehuru vi icke fullkomligt igenkänt honom. Man hade äfven gifvit bonom en narkotisk dryck och han vaknade på