hungern eller törsten. väckte oss ur detta slapphetstillstånd. Det enda vi med största omsorg vakade öfver, var vår lampa — blott vi icke sutto i mörkret, var det andra oss likgiltigt. En dag sönderslog Luigi sitt ur mot väggen. Från detia ögonblick kunde vi icke mer beräkna tiden, och den upphörde att vara till för oss — den förlorade sig i evigheten. Då jog imedlertid gifvit akt på, att Cantarelio kom hvar åttonde dag, skar jag hvar gång ett streck på väggen; likväl blef jag snart trött vid dessa onyttiga beräkningar och nu förflöt en obestämd tid — det var flera år. Jag blef hafvande. Det var en glädjande och likväl ryslig känsla: Blitva moder i ett fängelse — skänka en va:else lifvet, utan att kunna ge honom dagens ljus: och luft — se ett stackars oskyldigt barn dömdt till ett plågsamt straff, ännu förrän det är födt. För vårt barns skull vände vi åter våra tan kar till Gud, som vi alldeles glömt. Vi hade uppsändt så många fåfänga -böner, att vi icke mer. trodde Han ville bönhöra oss. Men nu bådo vi för vårt barn — dessa varma böner nåste intränga i himmelen och skaffa det nåd anför Guds ansigte. Jag sade icke något till Cantarello. Jag frukjade att derna underrättelse skulle ingifva en ny hämndtanke mot oss eller vårt barn. Ena dag, då han kom, satt jag på sängen med den späda på mitt knä. Cantarello bäfvade vid denna anblick; jag jyckte hans dystra ansigte förmillrades. Jag sastade mig för hans fötter. Lofva mig, att milt bara ej begrafves i letta fängelss — och j:g förlåter er!, sade jag. Han besinnade sig något, i det han for med vanden öfver pannan. Jag lofvar dety, sade han slulligen. Vid det följande besöket medförde han allt vad mitt barn behöfde.!