Han lade nytt munförråd på bordet — det var likasom första gången: bröd, något kött, vin, vatten och olja. Denna sista var oss i synnerhet dyrbar — jag fann att ljuset är en af Hfvets första förnödenheter. Cantarello gick och stängde dörren, utan att hafva talt ett-ord med oss. Då var det som jag genom hans egen närvaro, löst från min ed, berättade Luigi alltsammans. Då jag slutat; drog Luigi en djup: suck. Han har velat försäkra sig om vår tystnad — vi äro här för resten af vårt lif.s Ett hemskt skratt skallade bakom dörren. Cantsrello hade lyssnat... Vi hade nu intet bopp mer, utom till Gud och vår egen svaga kraft. Vi började undersöka vårt fängelse. Det var eit rum, som tio fot bredt, toll fot. lingt; icke .ägde annan utgång än dörrn, som måste föra till den långa korridorn. Vi undersökte väggarna — öfverallt voro de täta och fasta. Dörrn var af ek, försedd med ett dubbelt jernlås. Det fanns ingen utsigt till flykt; dessutom hade Luigi en kedja omkring lifvet och om den ena foten. Icke desto mindre lefde vi i hoppet ungefär ett helt år; vi upptänkte slla möjliga medel till flykt. Hvarje vecka kom Cantarello regelmässigt med våra provisioner. Vi blefvo småuingom så vana vid hans besök, att vi slutligen väntade bonom med otålizhet, för att ha någon förströelse i vår bedröfliga belägenhet. Vi hoppades beständigt, att ban vid sitt nästa besök skulle känna medlidsnde. 4 Men tiden förflöt; Cantarello kom med samma dystra, orörliga ansigte och gick som oftast utan att tala eti ord raed oss. Vi fortforo att uppteckna dagarna på väggen. ) . På detta sätt förflöt det andra året. Vårt if blef alldeles mekaniskt — hela timmar sutto vi som djur och stirrade framför oss, tills)