samma tid som jag, då vi voro i denna belägenhet. Den första dagen ville vi hvarken äta eller dricka. Luigi var tystoch dyster — jag sät! vid hans sida och gret. Snart funno vi det imedlertid vara en tröst i vår smärta, att vi voro tillsammans. Andtligen anmälde sig hun: gern så eftertryckligt, att vi åto, hvarefter wi insomnade. Vi saknade friheten, vi saknade dagens Jjus. Luigi hade ett ur, Som under resan icke blifvit uppdraget. Det angaf derföre ej den rätta tidsbestämmelsen, men det var döck en bestämmelse, hvarigenom vi kunde veta, huru länge man höll: oss fångne. Man had2 bortfört oss natten emellan tisdagen och onsdagen. Vi beräknade att vi vaknade thorsdagsmorgon. Efter tjugufyra timmars förlopp gjorde viett streck på väggen — det var en dag. Tjugufyra timmar derefter skrefvo vi åter ett streck — det var lördag. Då söndagen kom, gjorde, vi-eit streck för att beteckna veckan. Hela söndagen tillbragte vi med att: bedja. En vecka förflöt. Den åttonde dagen hörde vi steg, som tycktes komma från en lång korridor; stegen närmade sig, vår dörr öppnades. En man, insvept i en stor kappa, inträdde med en lykta i handen. Det var Cantarello. i Jag höll Luigi i mina armar, jagikände honom darra af harm. Cantarello närmade sig, jag kände Luigis muskler spännas och jag insåg, att om Cantarello närmade sig, skulle det bli en kamp på lif och död mellan desse tvenne män. Jag fick en tanke, som; jag trodde omöjlig — det föll mig in, att jag kunde. blifva ännu olyckligare än Jag var. J2g ropade att ban ej skulle närma sig. Han begrep orsaken: till min fruktan, öppnade kappan oah wvisade att han war nad; två pistoler i bältet och en värja vid sidan.