hos sig en man, som kan kallsde sin hofmästare, en man, hvars förfäder från urminnes tider varit i Floridiernas tjenst, och som kände alla deras ekonomiska omständigheter och hemligheter. Markisen hade det mest oinskränkta förtroende till denna menniska, hvars namn var Gaötano Cantarello, Markisen hade b-stämt att jag skulle giltas med denne man, för att vi begge kunde vara omkring honom till hans död. Cantarello var omkring trettio år, hade ett vackert, men intet godt ansigte. Man kunde icke säga något illa om honom, han tycktes vara en rältskaffens man, som hvarken spelade eller söp. Efter sin far hade han ärft en icke obetydlig summa, som markisens godhet betydligt förökade. 1 betraktande af min fattigdom var det ett fördelaktigt parti. Imedlertid började jag gråta och darra då markisen meddelade mig denna p!av; ty när Cantarello rynkade ögonbrynen, hade han eit så vildt och hemskt utseende — hans slämma var så rå, hela hans väsende hade något för mig afskräckande. Visserligen hörde j.g alla mina medtjenare säga, att jag var lycklig, jag, som älskades af Cantarello, den vackraste karl i Messina. Jag frågade då mg sjelf, om det icke vore enfaldigt och oförnuftigt af Mig endast att såsträngt bedöma min förlofvade, då hela verlden tänkte annorlunda. Jag gjorde mig till och med fö: ebråelser för orättvisa mot den stackars Cantare!lo, och dertill hade jag så mycket större orsak, som jag icke kunde dölja för mig sjelt stt jag hyste en helt annan könsla för en ung vingårdsman i närheten af Palermo; han var min kusin och heite Luigi Pollivo. Vi hade frin vår tidiga5e barndom tyckt om hvarandra, och vi visste icke sjeliva hvad tid vår vänskap förvandlade sig till kärlek. Vår förtviflan var naturligtvis mycket stor, rär Vi fingo veta grefvens plan med mig och Cantarello, å mycket mer, som