Aftonbladet – 7 januari 1848, sida 3

Peppino lofvade allt hvad den unge grefven! vegärde. I följd af don Ferdinands tidigare orler hade han verktyg i beredskap att upbryta le starkaste lås. Allt blef så aftaladt til anIra dagens afton: hästarne skulle vänta utanför trädgårdsmuren, Peppino skulle klappa tre gånser i bänderna och, när don Ferdinand uppreade signalen, kasta repstegen öfver muren. Don Ferdinand låtsade nu naturligtvis blifva svagare och svagare. Genom denna förställning vann han två ting: för det första, att Carmela fortfor att vaka hos honom, för det andra, att hans tant icke hyste den ringaste Misstanke om hans plan att vilja flytta. Denna list lyckades: den stackars tanten hade denna morgon funnit honom så svag, att hon kom igen mot aftonen för att efterfråga hans befinnande. Don Ferdinand svarade att han försökt alt stiga upp, men att ban icke kunde hålla sig uppe utan straxt måste lägga sig igen. Den goda abbedissan bannade sin nevö mycket för denna oförsigtighet och frågade om ban ännu var nöjd med sin sjukvakterska, bvarpå han svarade, att hin sofvit hela natten och derföre icke kunde säga något bestämdt i detta hänseende, men det förekom honom att han en gång vaknat upp och sett henne bedja. Abbedissan upplyfte ögonen till bimmelen och gick bort helt uppbyggd till sinnes. Det var orsaken hvarför Carmela denna afton fick lof att komma in till den sjuke en timma före den vanliga tiden. Det var en stor glädje för de tvenne älskande att återse hvarandra; imedlertid hade Carmela gråtit hela dagen. Don Ferdinand hade icke haft minsta sorg, och då Carmela såg hans glada ansigte, kunde hon icke meddela honom sin smärta. Dagen, som följde på denna natt, gick som de andra dagarna. Aldrig hade don Ferdinand känt sig så lycklig; han älskade hka så högt och innerligt som han igen var älskad. Derpå kom natten och så den sista dag, som don Ferlinand skulle tillbringa i klostret: följande natjen var bestämd till flykt. Don Ferdinand hade icke haft mod att an