kulle bibehålla en lag i verklig strid med de grundatser, för hvilka han blödde, för hvilka han uppaf sin hjelteanda! Innan jag slutar, må det tillåtas mig, att för mina ståndsbröder i korthet omnämna de motiver, som förmått mig, den ovane, oöfvade talaren, at! nför denna vördnadsbjudande församling uppträda. Då jag, i Konungens höga värf, för några år selan, skickades till tvenne utländska hof, genomeste jag större delen af Tyskland. — Under mit vistande derstädes omförmältes i tyska tidningsblad len bekanta händelsen med målaren Nilsson och len dom, som för ändring af religion ålade honom andsflykt. Stort och allmänt var deltagandet, var uppseendet, denna händelse väckte och som högt ttrades i många kretsar. Men — det var ej bifalcs sorl, det var klandras, som hördes. Att donen var grundad på svensk lag kunde cj i deras igon förändra saken; och bade icke, blott några lagar sednare, en hö;sinnad handling af vår älskaje Konung, en handling, emanerad fiån honom )ersonligen (det var återkallelsen af de stränga föruden mot umgänget med för detta kungliga faniljen) blifvit offentligt känd och genom den väckta nthusiasmen för den ädle fursten afböjt det förra otrycket, skulle ett ogillande omdöme hafva fästat ig vid det svenska namnet. Dåvaknade hos mig anken att vid första tillfälle göra mina landsmän uppmärksamma på denna anomalii vår lagstiftning ch att i min mån söka verka till dess undanrödande. Jeg ville ej att emot Sverige, detta gemenamma mål för vår kärlek och våra bemödanden, ty alit för Sverige är ju allas vår lösen), jag ville j, säger jag, att emot Sverige, denna dyra fosterord, åt hvilken jag så gerna önskade hvarje lager, åväl segrens som upplysningens och toleransens, ängre skulle kunna riktas tillmälen, sådana som lem, hvilka den protestantiske grefve Gesparin för j länge sedan i Frankrikes deputeradekammare uttalade, då han ordagrannt yttrade: Jag skulle ej tro mig berättigad att ifrån denna talarestol jorda om frihet, om jag ej med rättmätig harm stämplade de lyckligtvis ej talrika länder, i hvilkas sköte den protestantiska ofördragsamheten herrskar, och om jag icke högt ogillade den svenska lagstiftning, som för religionsändring straffar en menniska med landsflykt. Mine herrar! Dessa allena hafva varit orsakerna, om föranledt mitt yttrande. Jag har dervid enlast följt min öfvertygelse, mitt samvetes röst och len inre känsla, som säger mig, att jag ej kan iandla annorlunda, då jag anser mig derigenom ippfylla en pligt emot mina medborgare, och tala vår religions rättförstådda intresse och i sjelfva tatskyrkans, hvilkens rättigheter ingalunda skulle örminskas, men deremot 146 af Regeringsformen Blifva en sanning i hela sin bemärkelse. — Min notions blifvande öde känner jag ej. — Kanske len skall röna motstånd äfven af mina politiska änner; kanske den kommer några är förtidigt och kall måhända af den stora mängden ogillas. Dock, huru högt värde jag vid dess bifall fäster, var det ikväl ej detta jag någonsin uteslutande sökte, och vad jag med säkerhet tror, är att denna motion den reastlöst fortilande tiden, denna degel för nensklighetens idter, skall finna ett stöd, och med varje nytt årsskifte förvärfva nya bundsförvandter. Med tillförsigt öfverlemnar jag den till eder luga, oväldiga pröfning, ty jag vet att Sveriges höginnade Ridderskap alltid med värma omfattar hvad et anser sannpt och nyttigt vara. Jag har derföre änkt, att en motion om utvidgad samvetsfrihet ej ore ovärdig att af Sveriges adel föreslås Rikets frige Ständer — och ej heller ovärdig den Koungs sanktion, som till sitt valspråk antagit: anning och Rätt. Ju Stockholm den 23 December 4847. 7 lö) Ludvig von Stedingk. tm