Den föliande dagen inträdde abbedissan till sin nevö med den underrättelsen, att det kommit eit bud från hans moder, och med -henne såg Ferdinand Peppino inträda. Sedan i går hade don Ferdinand glömt allt, för att endast tänka på sin kärleks lycka. Denna syn å:erkallade i hans bågkomst allt som sket!, och för ett ögonblick tyckte h:n det vara en dröm — hans verkliga lif hade först börjat med. den d:g, då han sett Carmela och älskade henne. Men då Peppino plötsligt visade sig, likasom en fantom, framträdde den dystra verkligheten för hans själ. Don Ferdinand erinrade sig, att han ännu icke erfarit bemligheten. Uader det tanten var närvarande, läste han modrens bref, hvaraf han såg att allt gick bra och markisen hoppades inom en månad kunna se sin son fritt återvända till Syrakusa Så snart don Ferdinand var ensam med Peppino, frågade han, om icke något nytt inträffat i Belvedere sedan den natten han b!ef sårad i kapellet. Sakerna stodo ännu på samma punkt; man kände icke den dödes namn; ingen hade sedan varit i kapellet, och bönder, som om natten kommit der förbi, försäkrade sig hafva hört klagoljud och skramlande med kedjor under jorden, hvilket bevisade att den döde dött som en syndare, och att hans sjsl återvändt; för att fordra messor och böner af honom, som oförberedt skiljt henne från kroppen. Dessa rykten återuppväckte don Ferdinands beslut att fullfölja sitt äfventyr. Sårad och sängliggande hade han förspillt mycken dyrbar tid; men nu, då han nästan kände sig återställd, nu då hans krafter voro återkomna och det endast berodde af hans egen vilja, nu beslöt han att fullfölja saken så fort som möjligt. Han bad Peppino bevara hans hemlighet och den följande dagens afton komma med tvenne hästar och en repstege. Don Ferdinand undvek naturligtvis all beröring med portvakten, hvilken det förmodligen var strängt förbjudet att släppa honom ut. Han ämnade klättra öfver trädgårdsmuren på repstegen, som Peppino skulle inkasta till honom.