vudet, som. hvilat på samma kudde, der han drömt så behagligt. Äfven hon hade visserligen en dröm, men ej så behaglig, ty tårar framträngde mellan bennes mörka ögonhår och ett konvulsiviskt drag vanslädde de bleka kinderna. Uttryck af förskräckelse och smärta afpräglade sig i hennes ansigte, hela kroppen darrade under ena förtviflad kamp och några osammanhängande ord undsluppo hennes mun. Slutkgen förde hon med ett häftigt skrik handen vil hufvudet, hennes hätta föll af, och de långa svarta lockarne nedrullade öfver axlarna. Denna paroxysm väckte henne, hon slog upp ögonen och såg don Ferdinand. Hon uppgaf åter ett rop, men af glädje. j Det stackars barnet hade drömt att hennes fader tvingade henne att uttala löfiet, och bon vaknade, i det hon kände saxen, som skulle afskära hennes veckra hår. Hon berättade, ännu snyftande, don Ferdinand den sorgliga drömmer, och under det han lekte med de långa lockar hon fruktade att mista, svor han inom sig sjalf, att ej ett hår skulle krökas på I hennes hufvud, så länge han var i lifvet. Tiden var inne, då Carmela skulle lemna den sjuke; och då efter all sannolikhet don Ferdivand vore frisk, innan det åter blef hennes tur att vaka, tog. hon afsked af honom, som om Ihon aldrig mer skulle få se honom. Det var en verklig smärta utom den inbillade, som hon nyss utstått. Den unga flickan hade just gått ut, då den vördiga abbedissan inträdde. I stället för att I tillstå hur väl han befann sig, klagade don FerIdinand sig ännu mer än dagen förut. Den förIskräckta tanten frågade om han blifvit illa skött af sjukvakterskan, hvartill han svarade, attsedan hans ditkomst han icko sett en så förnuftig och omsorgsfull skötsel, cch han till och med bad sin tant att gifva sig samma sjukvakterska den följande natten. Don Ferdinand uttalade denna önskan så mildt och blygsamt, att den goda tanten för att icke bedröfva den sjuke, som ännu var mycket svag, hastade att lugna honom med den försäkran, att ban ej skulle ha någon annan vakerska hos sig, då bon skötte