ljupat sig i beskådandet af denra sällsynta skönbet, bröt han ändteligen tystnaden: Hur kommer det sg, att en så vacker flicka icke är lycklig ? frågade han, hur kan det ges en varelse under solen, hvilken är nog barbarisk att framkalla tårar i dessa undersköna ögon, för en blick af hvilka man gerna skulle offra sitt lif.o Den unga flickan darrade, som om denna råga utg:ex från hennes egna tankar, och don Ferdinand såg tvenne glänsande perlor framtränga genom de långa ögonhåren och nedfalla på C:rmedas knä. Himlen har så velat det;, svarade den unga lickan, ty den har gett mig en äldre bror och syster, åt hvilka min far bestämt sin hela förmögenhet. Som det icke blir någon hemgift qvar åt mig, bar man trolofvat mig med vår herre, som genom detta öds tyckes ha bestämt mig till sin brud. Och det är er egen far, som af er fordrar stt sådant offer? frågade don Ferdinand. Det är min far, Svarade Carmela, upplyft tande de blåa ögonen mot himmelen. Och hvad är barbareus namn? Grefven af Terra Nova.n Grefven af Terra Noval, återtog don Ferdinand, det är ju en gammal vän till min far. nÅck, ja! det är han — man all den lycka lenna vänskap skänkt mig, är att jag kom i r tants kloster, Och har ni utan saknad kunnat skilja er från verlden? frågade don Ferdinand. Jag hade ännu blott selt verlden genom mitt fönstergaller, då jag inträdde i klostretn, svarade Carmela, derföre bade jag beller ingen orsak. att sakna henne ceh jig Boppades att ensamheten skulle Vara mig en lycka eller åtminstone ett lugn. I denna villfarels2 sväfvade ag någon tid, men ack! jag har erkänt den, och det är med fruktan och bäfvan jag motser let ögonblick, då jag skall sfligga mitt edliga öfte.n Ack, jaln sade don Ferdinand, man ser straxt, att ni ej är skapad att lefva i kloster. Der. ill erfordras ett kallt oböjligt bjerta, och Ni, ni bar ett ömt känslofullt bjerta, eller hur?