som han förtärde med en varm erkänsla för de vackra händer, som serverade honom densamma. Då han ätit, såg han från hönderna upp till ansigtet och fann det vara det skönaste han någonsin sett. Den uasga grefven friIgade nu den unga flickan, om det sna:t blef hesnes tur att vara hans sjukvakterska. Hon svarade att hon skulle vaka hos honom nästa nat. Grefven frågade henne, hvad hon hette, då ban icke tviflade, att ja en så vacker person också måtte ha ett vackert namn. Nunnan sverade, att hon hette Carmela: Don Fervinand fann, det vara dei vackraste namn han kände och upprepade det för sig sjelf mångfaldiga gånger. Om aftosen kom C:rmela till och med något före den bestämda tiden. Don Ferdinand tackade henne för hennes punktlighet. Den siackars fiiczen såg på uret och då hon märkte att boa kommit tjugu minuter för bittida, rodnad: bon så blygsamt och intagande, att don Ferdinand blef alldeles bänryckt. Sedan Car mela gifvit des unga grefven sin aftondryck, satle hon sig i en läns ol, som stod i andea änd n af rummet. Den sjuke frågade henne nu i den mest inställsamma ton, hvarföre bon flyttade sig så långt ifrån honom. Carmela svarade, att hona fruktade att störa hans sömn. Dona Ferdinand försäkrade, att han alldeles icke var sömnig och bad henwe komma bort och prata litet med bonom. Den unga flickan ryckte stolen närmare sängen och rodnade åter så intagande, Stillatigande betraktade de hvarandra ett ögonblick. Carmela nedslog först ögonen, don Ferdinand fortfor att betrakta henne med brängande blickar. Det var ett förtjusande ansigte: stora blå ögon, en rak, välbildad näsa, alldeles som på en grckisk staty, en rosenmun som korallen, dena man fiskar vid Cap Passaro, en figur som en antik nymf, ett böljande svart bår, så mjukt som silke, och en fot som ett barns. Hon hade en blek by, som ännu mer framvisade den blåa randen omkring bennes ögon, ett bevis på hemlig sorg och sömnlösa nätter. Sedan don Ferdinand väl öfver en qvart för