Aftonbladet – 5 januari 1848, sida 2

Under det åderlåtningen skedde så helt och vållet mot hans vilja, hade don Ferdinand öfvertänkt, att om han åter talade om nyckeln, le gömda dukaterna och den hemliga dörrn, skulle man anse honom för tokig och fortsätta iderlåtningarna, tills raan alldeles utsläckt den naturliga värman hos honom. Derföre beslöt han att ej omtala något af allt detta, utan förbehöll sig sjelf att fullfölja ett äfventyr, som han ensam börjat. Den unga grefven uppvaknade ur sin svimning med de fredligaste tankar i verlden. Han kysste sin mor, helsade med vördnad på markisen och gaf doktorn handen med den försäkran, att det endast var hans konst, som räddat hans lif. Nu förklarade doktorn att galenskapen alldeles upphört och att han ansvarade för patienten. Don Ferdinand vågade fråga om de närmare omständigheterna, då man funnit honom. Man sade honom då att trädgårdsmästaren följt honom och efter skottet ilat in i kapellet, der ban Jåg tio steg från sin motståndare, i ett icke stort bättre tillstånd än denne. Dessa frågor af den sårade medförde, som man lätt kan tänka, andra från markisens och markisinnans sida. . Don Ferdinand svarade, att han af blott nyfikenhet trädde in i kyrkan, emedan då han gick förbi dörrn, trodde han sig höra buller derinne — att han vid sitt inträdande, blifvit angripen af en lång karl, den han trodde sig hafva dödat. Han tillade, att ban gerna öpskade betyga trädgårdsmästaren sin tacksamhet för dess nit, och att man skulle insläppa Pep