Aftonbladet – 5 januari 1848, sida 1

synnerligen bry sig om detta möte; ty på alla vägar i Sicilien möter man om nätterna en mängd folk, hvilka ej vilja låta se sina ansigten. Imedlertid hade don Ferdinand bemärkt, att denne man bar en kappa liksom den okände i kapellet; men detta var för honom blott ett skäl mer att påskynda saken. Den unge grefven hade under de sista dagarne haft så många förmodningar och gissningar, alt han nu icke hade tålamod ait vänta längre. Det var hans faita beslut att denna natt se slut på sitt äfventyr. Don Ferdinand fann ej något annat verktyg än en yxa till dörrns sprängande. I det tillstånd, hvari hau befann sig, var det honom lika mycket, på hvad sätt dörrn gaf vika, blott han fick upp densamma. Försedd med deita nya 1edskap, uppfriskade han sitt ljus och återvände till kapellet. Allt tycktes befiana sig i samma skick, som vid hans bortgång; ingångsdörrn var stängd och nyckeln två gånger omvriden såsom han gjort. Don Ferdinand framträdde till altaret, upplyfte stenen, framtog lådan — der var-ingen nyckel. Den okände måste vara kommen, under det han var borta, och nu befinna sig i den underjordiska gången. Vi hafva sagt, att don Ferdinand icke skulle draga sig tillbaka, hvad som än mötte honom. Han reste sig upp något blek, men lugn och ieslutsam. Man undersökte sina pistoler, försökte om värjan gick lätt i skidan och trädde bort till muren, för att lyssna, men i samma ögonblick han lade örat till, sprang dörrn upp och don Ferdinand stod ansigte mot ansigte framför den okände.