Aftonbladet – 4 januari 1848, sida 3

gången, och gick sin väg likasom första gången, i det han försigtigt stängde dörrn efter sig. Hur otålig den unga grefven än var att komma på spår efter denna hemlighet, måste han likväl vänta till dess det blef dager, då han icke tänkt på att förse sig med ljus. Dessutom gaf hvarje minut den okände tid att aflägsna sig ännu mer, och don Ferdinand kunde då med större säkerhet börja sin undersökning. Ändteligen trängde solens första strålar genom de färgade fönstren. Don Ferdinand gick ur biktstolen och nalkades altaret. Det nedra steget kunde man upplyfta, men han såg först icke något. Efter långt letande fann han en liten låda, ur hvilken han framtog en rund nyckel, liknande en stämnyckel. Han undersökte nu muren emellan de båda pelarne och upptäckte ett litet rundt hål, som nästan var osyntigt, emedan pelaren kastade sin skugge deröfver. Han insatte nyckeln och dörren uppsprang med en lätthet, som var förvånande i förhållande till dess tyngd. En mörk fuktig gång låg framför honom, för öfrigt ingen ljusstråle, icke det ringaste Jjud. Don Ferdinand stadnade. Det vore alllför oförsigtigt att våga sig in i denna gång — en falldörr eller trappa kunde hårdt straffa honom för hans nyfikenhet. Nöjd med denna första upptäckt :genstängde han dörren, i det han fast beslöt, att nästa natt medtaga en lanterna och fullfölja sin undersökning. Don Ferdinand tillbragte hela dagen i en spänning, som man lätt kan föreställa sig. Åtskilliga gånger lit han kalla trädgårdsmästaren och frågade honom om den okände — hvarje gång berättade den gode mannen samma historiz, som om det vore något alldeles nytt, men tillade dock, att mannen den föregående dagen blifvit sedd i byn. Detta öfverensstämde med don Ferdinands nattliga syn och bekräftade den mening han redan hade, alt mannen, som kom till Rizzo och den hemlighetsfulla okände i kyrkan, var en och samma person. n (Forts. följer. )