Aftonbladet – 3 januari 1848, sida 4

so OM EO varit vard DUvVU PUL UBU. VT. Ike UU: De ej ——— TPILANDADE ÄMINER: a (Insändt.) ÅRSMÖTET. Dialog. Och J försvinnen I plötsligt nedan — Och Edra minnen Försvinna sedan WALLIN,. , . Gamla året. Så är min svepning ren stärkt och struken, ren öppnar tiden för mig sin graf. Skumt är mitt öga — grå är peruken, och trött jag tager min vandringsstaf. Min sol går neder: jag uttömt kalken, och helsar Eder från katafalken J själar store! I själar små! Du friska ungdom! Du ålder grå! Nya året. Ja gå, min gubbe, till dina fäder, din spira sjelf var en dödens glaf. Jag på din thron nu i stället träder, fest du blott saknad i arf mig gaf. En promemoria på dem du skördat, blir din historia — tyrann! som mördat på Sveas jord mången stjerna klar, hvars glans — ett under för verlden var. Gamla året. Sträng är du, dotter — räfst vill du hålla: mitt debet anser du vara stort. Men fins i credit då blott en nolla? har intet, intet af godt jag gjort? Jag skingrat qvalen så många stunder med näktergalen från söderns lunder! I glädjetårar jag sorgen dränkt, ty Jenny Norden jag återskänkt. Nya året. Till raseri du passionen narrat — och dermed, gubbe, ej skrytas kan: då land och riken af fasa darrat för lifvets demon — för koleran! Glöm ej i tvisten det hemska ljudet af — spanmåilsbristen . -.-. exportförbudet — då mången Lazarus nu, som förr, ohulpen gick från den rikes dörr! Gamla året. O dotter, dotter! är det din mening att mig förneka hvar from mandat? Min Näringsfrivet — min Skyddsförening Jag gaf ju nöden som surrogat. Jag odlat jorden på kyrkogården, men — gifvit Norden S:t Olofs Orden, tändt nya solar i fångens cell, och nya stjernor bland Norriges fje!l! Nya året Men från den tjusande konstnärinnan dödsbudet gaf du en häpen Nord; ty striden slöt hon, den ädla qvinnan, på sångens herrliga fosterjord. Och hennes minnen för klubban gingo — de rörda sinnen reliker fingo af konstens ergel i menskohamn . .-. Välsignelse öfver hennes pamn! Gamla året. , Så glädjefattig var ej min bana väl någon skymt utaf ljus der fins. Du, Skaldekungens besök från Dana på Sveas stränder helt säkert mins. Och alla fester i sångens tempel, och alla gäster med furstlig stämpel, och alla konstnärer — en legion, som länsat Sverige på en million! Nya året. Nog har du svängt dig i glädjens skola, men ock i brottets du kållit färg: På Spanien tänk — och på Bäjeros Loa, och blicka mellan Helvetiens berg! Ej glömdt är vordet — om ej af Nåden — Praslinska mordet och alla dåden du öfvat har, under bördens skygd, i flärdens fängslande fosterbygd. Gamla året. Grymt blir jag gisslad af hårda händer — får dricka galla ur bräddadt glas; i arf jag ger dig dock Sveas Ständer, på samma gång som min Elhergas. Riksdagstrumpeten jag låtit tuta, men roligheten den får du sluta. Mig lyster nu blott absolution, förra ned jag stiger från tiders thron. Nya året. Välan, min gubbe, jag vill dig frälsa: i frid och fröjd drag till Vingolf upp! Du, som lärt svenska armeen helsa och gifvit Stockholm en Gallisk trupp. Ditt skuldregister man nog skall minnas, ty legio brister tyvärr der finnas; Så är dock verlden — det goda glöms, men för det onda man skonlöst döms. Gamla året. I Valhall hoppas jag dock försoning. .ren hör jag hulda Valkyriors sång. Farväl, min dotter! — i samma boning vi återhelsa hvarann en gång. O, gudars gåfva det är att drömma! Att ljuft få sofve, och allting glömmal... Upp genom rymderna far min själ till Odens sköte — farväl! farväl! Nya å;el. Han borta är — och jag tar hans krona, jag tar hans spira, hans diadem: ochäsvär, att alla hans fel försona... hör mig, du himmelska stiornsystem! Jag friden tagit bland Urnans lotter, och ut jag dragit som Hoppets dotter... För verlden breder jag ut min famn, och helsar den — i Allfaders namn!