Aftonbladet – 31 december 1847, sida 2

feberaktigt brinnande bjerna. Gör dig säker, att han ej må öfverlefva dig, hväste ormen i svartsjukans glödande skepnad. Vill du med ett mord besegla utgången af ditt jordiska 1if? svarade samvetets varningsröst. Hur det än må vara, vill jag ned till de brottsligas fristad; jag måste ha visshet! Sedan — må icke jag döma, ej heller utföra domen! Må vi blott dö tillsammansl Med några steg var han dernere, och inträdde i samma ögonblick, då Helena och Gertrud, i systerlig omfamning, skänkte hvarandra den rena försoningskyssen. I ett slags yrsel fattade han bössan, som låg i hörnet, nästan vid hans fötter. Men den, som så länge med redligt sinne följt Guds vägar, förnimmer ännu i frestelsens mest fasansfulla ögonblick den Allsmäktiges ledning. Edmund dröjde, med rörelse betraktande sin hustrus ren2, nedböjda panna, som var vänd mot bonom. Då hörde han Jonas hviska med en röst, på en gång ny, och välbekant för hans öra: Ja, Helena, min systerliga vän! var trygg vid din makes redliga bjerta; ty om han äfven i fordna ungdomsdagar brunnit för den stackars Gertrud, så har jag nog vid jemförelsen funnit att det icke var med samma himlatända, eviga flamma, som han egnar dig, sin själs älskling, sin af Gud utsedda maka. Lofva mig blott att du ej upptäcker mig för honom; j:g ken ej iefva så länge — men om någon skulle öfverlefva den andra, må han först efter min död vetan — Vid dessa ord upplyfte Helena sitt hufvud och uttalade med en blandning af förskräckelse och glädje sin makes namn. Gertrud vände sig om. Edmund Higer,, sade hon med stadig röst, återvänd till er oskyldig, värdiga hustru, och