Aftonbladet – 31 december 1847, sida 1

par glasdörrar, ut i trädgården. Då Theresi; omfamnade Helena, och kysste henne på pan nan, tyckte denna sig sluten i en äldre syster: armar, och det var som om denna kyss med: delat henne ett ögonblickligt lugn. Sjelfva de små fåglarna, som med melodiska driller flög från gren till gren, tycktes välkomna henne Hon glömde att Gertrud de Val gick vid hen. nes sida, men Edmund, som icke glömde at Jonas fanns der, misstydde det lycksaliga uttrycket i Helenas ansigte. Hon ler åt den sköna omgifningen, icke åt mig; för mig är hon förlorad.s I slutet af en all, kantad med buskar och blomsterrabatter, reste sig ett nätt lusthus, bvars öppna dörrar inbjödo till skugga och hvila Dess inredning var gammalmodig, men väl vårdad. Den mjuka seffan och de beqväma stolarna voro beklädda med ett möbelkattun i Kinesisk smak, der vidunderliga kavaljerer höllo parasoller öfver grisögda damer; på bordet framför soffan utbredde sig en ostindisk kaffeservis. En mahbognyhylla hedrades med förtroendet att bära gubbens pipor; hvaraf somliga voro verkliga veteraner i tjensten, (att icke säga invalider), men en lång österländning reste sig majestätisk öfver de andra i samlingen, af egaren mest ansedd och minst nyttjad. En motsvarande hylla innehöll några böcker, få, men af gedigen sort. De gröna sidengardinerna mildrade dagens bländande sken och smekte ögat med en välgörande skugga. Snart var man samlad kring bordet; gubben Borgman slog upp sin språklåda, under det hans fryntliga gumma slog i kaffekopparna, hvarifrån aromatiska ångor uppstego. Det är det enda bestyr jag icke öfverlemnat åt Theresia, sade hon fFeende till Helena. Man har ett begär att vara vigtig här i verlden, min goda fru Häger, och då förmågan aftäger och fältet blir trängre, blir man alltmera snål om