Aftonbladet – 31 december 1847, sida 1

Borgmans miner, deklamation och gester så sannt komiska, isynnerhet vid de sista orden, att Helena hjertligt instämde i det öfriga sällskapets muntra skratt. Förtrollningen var bruten, och det blef henne lättare båda att le och deltaga i de andras samtal, då man nu följdes åt på en liten vandring genom trädgården. Länge kunde dock ej fridens genius trifvas hos någon af de båda makarne, så linge Jonas vistades i deras krets. En hemsk, nattlig skugga hade trädt emrllan dem, bortzkymmande den enas bjerta för den andra och sällhetens ljus ör begge. Om Jonas mnalkades Helena, för att göra henne uppmärksam på en blommas underbara sammansättning, om han under förklaringen leraf lade sin hand på hennes arm och hon 1elt obekymrad derom endast lyssnade till taarens flödande och vältaliga ord: då brunno Edmunds blickar af eh dunkel eld, och var han . samtal med någon af de andra gästerna, gaf nan endera förvända svar, eller inlade han deri n bitter dubbelmening, hvilket alltid utgjorde stt slags sjelfplågande nöje hos honom, då han var vid dåligt lynne. Om den förmente sjömannen deremot närmade sig den grupp, der Edmund befann sig; om någon gång en stråle f den fordna kärleken skimrade i Gertruds nörka öga, då det hvilade på den fordna älkarens drag; då slog Helenas hjerta med våldjamma slag, då vaknade de helfdomnade qvaen i hennes själ, Edmund beundrade ordäingen och smaken i stt blomsterqvarter, och vände sig till Theresja ned några berömmande ord. Hägern, hviskade den tyske kaptenen, hems: ighetsfullt, läggande sin band på hans axel, om jag vore som du, skulle jag rensa bort gräset, innan det saärjer och förqväfver både eder, samvetslugn och huslig sällbet.,