Aftonbladet – 31 december 1847, sida 1

snarare för sträng och nitisk, än uraktlåtande i sina pligter, vare sig emot hvem som helst; men af mannens förstämdhet och besynnerliga köld mot den förr så älskade makan anade rådmannen oråd, och förstod att något svårt missförstånd miste hafva tillslutit Edens port för de lyckliga. Imedlertid ville han nu se alla glada; han ville hos Helena väcka gladare känslor, och hoppades att dessa skulle gifva henne vid handen något litet trollmedel att återföra sin man. Förspilld mödal utbrast den gode gubben slutligen i en viss komisk förtviflan. Alla mina gamla historier och infall, väl putsade och utstoffsrade, hafva ej kunnat draga er mun en hårsmån bredare, än naturen sjelf tecknat dess purpurröda linier. Men skälm den, som ger sig; Herre Gud! jag kunde ha lust att bli hofnarr, för att narra det goda barnet till ett smålöje. Med något darrande, men ren stämma och en godmodig lustighet, som förminskade intet af hans värdighet, sjöng rådmannen följande visa till den unga främmande frun: Hvyarföre är du så bedröfvad uti håg och sinn? Ack jo, ty jag har mistat aldra kärasten min! Och intet skall du gråta för det, min lilla vän; Ty hafver han rest bort, så kommern fälle igen — Tidelidi lu-lej! Ja, du kän väl så tala, du hårda marmorsten, Som intet hafver lidit af kärlekens mehn! Men ack, du skulle plågas, som jag, båd natt och dag, Af hjertats obegripeliga bultande och slag — Tidelidi lu-lej! Nå kom, så skall jag läka dig, o min förgylda ros; Ty jag är ej så dummer, som det kanhända tros. Se på mig! Jag är också en vacker ungersven, Och jag kan älska dig, i stället för din vän! — Tidelidi lu-lej) Så obetydliga sånger vinna sitt enda värde genom utförandet; men också voro gubben