Aftonbladet – 31 december 1847, sida 1

SKEPPAREN OCH HANS HUSTRU). AF EN ONÄMND. Se så, mitt söta herrskap, vi ä ju bortbjudna tillsammans!, yttrade fru Matthsson, då hon, graxt efter middagen, på sitt vanliga ogenerade vis, inträdde i sina hyresgästers rum. Min kusin, rådman Borgman, skulle aldrig förlåta mig, om jag lät er fara härifrån, utan att föra er till den välmenta gubben. Min söta fru Häger! hon miste roa sig i dag; det är ju sista dagen hon är här! För all del hjelp mig att ruska upp sin man här i soffoörnet! Sofver du, Edmund? frågade Helena, med en röst, der det bittra misstroendet redan dämpat ömhetens klara tonfall. Jag har icke sofvit, fast du trodde så. Den förebrående blick, som åtföljde dessa dubbelmenande ord, förstods bättre af fru Matthsson än af Helena. Litet brydd öfver den oreda hon tillställt, påskyndade matronan det lilla sällskapets aftåg. Rådmar Borgmans voro ett åldrigt, vördnadsvärdt par, med gamla goda seder, solida rikedomar, efter deras begrepp och behof, samt ett gammaldags, trefligt hem, der en anda af ärbar, from och oskrymtad välvilja omgaf hvarje gäst. eller främling, som om ett blidare luftstreck här emottoge den trötta vandrarens längtande suck. De håde uppfostrat en talrik familj, hvars medlemmar nu voro fullvuxna och utflugna ur boet. Endast en dotter, Theresia, hade stadnat hos de gamle, som en vårdande skyddsengel, och denna egenskap, detta kall, qvarböll ännu hermes rena sinne i barndomens och ungdomens ljusa verld, ehuru Tiden längesedan fört henne förbi bådas förtrollande lustparker. Hon väntade de främmande vid porten, och förde dem genom en prydlig förstuga och ett ) Se A. B. J4 58, 39 och 62.