Aftonbladet – 31 december 1847, sida 1

hvarje tillfälle att göra sig oumbärlig. Må de unga derföre unna oss att regera vid kaffebordet! Och öfver de undersåter, som samlas :deromkring,, svarade Helena med den vackra ödmjukhet, söm så väl anstår ungdomen, och så gerna egnas den aktniagsvärda ålderdomen. Den bekymrade unga makan började i denna fridsamma omgifning känna en mildrande glömska af sina qval, då, tillika med några andra gäster, kapten Meister anlände och med honom minnet af hans olycksfulla anklagelse. Det fanns en person till, com darrade vid hans ankomst; Gertrud hade igenkänt honom för en af de främlingar, som stundom besökte hennes fars hus i Köpenhamn. Hon trodde väl ej ännu, att detta igenkännande var ömsesidigt, men de: genomborrande blickar, kaptenen då och då sände henne, höllo henne i en spänd och plågsam fruktan. Hon fann att den väg, hon valt till en hastig och våldsam befrielse från lifvets qval, i stället beredde hennes själ martyrens plågor, utan dess seger och Jjufva förtröstan. Likväl drefs hon framåt af de otyglade sinnesrörelser, som så länge beherrskat hennes handlingar. En känsla af ädlare natur kämpade ensam, lik en nytänd stjerna mot molnen; den var en djup medömkan för Helenas lidande, hvilket hon väl ej kunde förklara i hela dess vidd, men som hon dock ständigt bemärkt, och anklagat sig sjelf som des; upphof. Sedan den åldrige värden mel godlynt uppmärksamhet delat sin åbörareeller talareförmåga mellan de äldre bland gästerna, tog han en stund sin plats bredvid Helen2, och betraktade henne, under deras samial, 2 fader välbehag och sorgligt introsse. undgitk icke den erfsrn2, skarpsynte änn den att denna urga blomma, enkel och skön, som alla naturens barn, likväl dolde ett hal af tå; och lidande inom sitt slutna och darrande bröst. Han kände Edmund för en redlig mån,