Aftonbladet – 30 december 1847, sida 3

anslag. — Huruvida armåen blefve dubbel bättre genom dessa kompanier, står väl ännu inom otrolighetens område, men bättre blefve den, det är troligt, och deras nytta kan siledes ej bestridas. Hvad medlen beträffar, så fordrar dock en klok och upplyst statshushållning att de snarare anskaffas genom indragningar, än genom förökade anslag. Vakansafgiften för 6 å 700 rotar af indelta armåen betäcker ju kostnaden, och detta vore äfven det tjenligaste sättet. Ännu större indragningar skulle kunna. göras inom armåen. Att hafva kavalleri i Nerike och i Småland; kan väl aldrig vara i afsigt att dermed försvara dessa prövinser, hvarest, utom på exercisfälten och landsvägarne, detsamma ej. har plats att röra sig, mycket mindre utrymme att utveckla sitt egendomliga stridssätt. Det är till och med problematiskt, om ens något kavalleri behöfves för Sverges försvar, då man kan taga för afgjordt, att om Ryssarne, de enda, hvilka kunde falla på den galenskapen att göra infall här i landet, komma hit, så blefve Sverges östra kust, förnämligast trakten omkring Stockholm, den, hvarpå anfellet vore att befara. Från denna, inåt hjertat af Sverge, blifva infanteri och artilleri de tjenligaste försvarsvapnen; kavalleriet måste i denna del af riket bra länge söka, innan det finner tjenlig terräng för sig, och blefve troligen, som förr varit fallet, mest användt till brefposteringar, hvartill vårt svenska kavalleri verkligen både är för dyrbart och för godt. En betydlig del af kavalleriet kunde troligen, utan men för försvaret, indragas. Det har blifvit föreslaget, ait beväringens exercerande efter hittills brukliga sättet skulle upphöra. Häremot töjes troligen ingen röst. Deremot skulle 42,000 man af densamma få en sådan öfning, att de vid utbroitet af ett krig genast skulle kunna inträda i den stående härem. Detta vore onekligen klokare än den nu föreskrifna öfningen; men månne det skulle medföra gagn, motsvarande kostnaden? Minne kriget kommer öfver oss så hastigt, att vi ej skulle medhinna exercera vår beväring, de:dertill för nödige förklarade 31 dagarne, innan handgemäng med fienden kommer ifråga? IagelundasVåra gränsor och våra förhållanden till andra makter lemna garanti emot dylika öfverraskningar. Alltså kunna beväringens öfningar uteblifva, till dess beväringen behöfves:; det vore nog om den till dess endast infördes i rullorna. För att vid krigsutbroit hastigt kunna begagna densamma, erfordras tillräckligt och skickligt befäl, goda vapen och en gammal stam. Hvad denna sednare beträffar, så kunde den vara betydligt mindre än nu är fallet. Det vore bättre, om indelts armeens trupp vore mindre till antal, men uti vapenyrket så hemmastadd, att hvarje soldat till och med kunde göra underofficerstjenst, om sådant af honom tarfvades. Hr Hazelius säger, att inom vår indelta armå, så väl befäl som trupp gjort våpenyrket tull sin förnämsta kallelsen. Det måtte vara benämningen stående här, och uniformen, som ingifvit br H. denna tanka. Eller tror br H. att då, utaf årets 3635 dagar, 13 äro egnade åt vapenyrkets praktiska del, de öfriga 352 förnämligast upptagas utaf krigskontens teori? — Detta är visst icke förhållandet. Med få undantag äro så väl soldater, som deras befäl, så upptagne med sträfvandet för egen eller familjs utkomst, att liten eller ingen tid blifver öfrig för krigsyrkets litteratur; hvarifrån hågen ofta är mer afvänd, än den kanhända borde vara. Men deita kan under nuvarande förhållanden ej vara annorlunda. De knappa lönetillgångarne tvinga armåeens befäl att egna sina bästa krafter åt industrien, och denna eger för mänga lockelser, att icke bli en farlig medtäflarinna åt krigsgudinnan, i en tid, då tron på krig nästan upphört och hoppet om befordran, för mängden officerare, begränsas af kaptensgraden. Årelystnaden och begäret efter utmärkelse — desse kraftiga driffjedrar för unge mäns sträfvanden — fåsta, under den långvariga och lyckliga freden, icke sitt raäl vid paraderingar och simulakrer! : Men detta oaktadt måste krzigskonsten oflåtligen odlas, såvida riket ej skall hemfalla under den förste :våldskräktare, somförsöker en eröfTing. Här måste finnas en stam, till hvilken nationgns stridvane män i behofvets stund kunna sluta sig, under ett befäl så fullkomligt hemmastadt, i krigskonsten, att folket för, detsawma får den orubbliga, tillförsigt, som förtroendet ingifver och segren fordrar. Ed genomgripahde reform af armåeen är nödig och har länge varit väntad.n, Högre aflöning, fullständiga vapenförråd, m. m. fordra naturligtvis mycket penningar; men dessa böra ej äskas af ständerna, då de kunna anskaffas genom ändamålsenligare organisation. Härtill erfordras. dock en krigsminister, för hvilken hvarken fältherrens eller statsmannens konst är en hemlighet. EB sta a vå (Iafördt mot betalning.) Prof af jesuitiska tidningsartiklar, protokoller och barmhertighetsverk, samt lösligar embetsutlåtanden.