Aftonbladet – 30 december 1847, sida 2

Nå, herre min Gud, hvem har sagt annat sade honsmed den mildaste toni verlden: Det är visst vackert afi den söta fru Häger, att så der upptaga och hylla en stackårs främling, en faders och moderlös yngling, som jag hör att ban är. Kors, det är just rörande att sehur bon håller hans händer: och smeker honom, just som han vore ett litet barn. Smeker bon: ;honom? utropade: Edmund, ochfattade fru Matthssons arm, med en å börd, som var ganska olik en smekning. vAkta min stackars silkeshalsduk; herr skeppare! gnällde den stötta värdinnan, alla hafva icke lika lätt att -få sådana, som visst folk. Men ni är ledsen på det der, vi skola tala om annat. Det var en vacker bössa ni köpt der; den är väl dyr?, Den är dyr; men hon skall kanske konima att göra rätt för summan. God morgon, fru Matthsson! Der spatserar han in i sitt: rum, utan att ens tacka. mig för min välvilja. Otack är verldens sed!Man skall få se att han inte en gång vet den höflighet, att skänka mig några skålpund af det der rara kaffet, ban fick af kapten Meisterln Edmund hade inträdt i: rummet: och kastat bössan i soffhörnet, der hanannars väntat finna sin hustru. Han hade väl på de sednare dagarna -börjat frukta, att Jonas hemliga Kä lek, framskymtande genom en slöja af sjelfbelerrsk ning och grannlagenhet, skulle väcka mera med: lidande och intresse hos Helenaj än ban önskade: Men först nu, genom den döväntade, ensliga morgoppromenadeny; och värdinnans vinkar, uppstod hos honom misstankar om ett bemmligt förstånd mellan !Helena och Jonas; En: häftig och oväntad smärta fördunklar: blicken och visar föremålen i mörka och osatvå firger; det moln, som hänger öfver vårinre verld, kastar ofta de mest fantastiska skuggor på den yttre omgifningen. Edmund grubblade, suckade och vandrade fram och åter; tungt ock långsamt, som en fånge i sitt mörka-plågorum: Hoi såg icke hur: vänligt solstråler föll från den nyss mulna himmelen. (Slutet följer.) a