Aftonbladet – 30 december 1847, sida 1

derrättelse om, att handlanden de Val vid denna tid på aftonen brukade spela sitt parti med kyrkoherden och fru W; hvaremot man van ligtvis såg Gertrud vattna och putsa sin blomzs sterparterr, samt undvika sällskap, om möjligt mera än fordom. Med sorgset men fast sinne beslöt. Edmund att uthärda detta sista afsked. Han inträdde i den tysta vackra trädgården, hvilkens gångar voro sopade och krattade som fordom, liksom om icke tidens jättespår gått fram öfver både lustgårdens och lifvets blomstervägar. På en bänk satt Gertrud, sökande skugga och hvila efter arbetet med sina fostersyskon, som hon kallade trädgårdens alster. Hon böjde hufvudet något bakåt; hennes eldiga öga var fästadt på en punkt, som det händer då själen är frånvarande eller sysslosatt, ända tills en skugga på sidan störde detta tillstånd af. arbetande orörlighet. Edmunds och Gertruds möte var mera sorgligt än deras skiljsmessa: Flickan förklarade genast omöjligheten att beveka hennes far. Han säger att du är för fattig, att min kärlek är oförnuftig, sade hon bittert. Det välsignade förnuftet har förhårdnat och tillslutit hans hjerta, annars så öppet för mina böner. Nej Edmund! vi vilja ej, läns gre tigga vår lycka, eller vänta på den. Jag har mod att följa dig; mina juveler äro snart hemtade — du får ursäkta om de blifva min enda hen gilt.n ;Jemte minnet af en gråhårig, barnlös faders förtviflas, sade Edmund dystert. O Gertrud! att fly, att förena oss i ett främmande land är icke så lätt som du tror; men om det än kunde ske genom ett trollslag, ville jag icke förleda dig till olydnad mot din fader. Sådant är icke välsignelse med sig. Liåtom oss hellre se hvad böner kunna uträtta., Gertrud häftade ett stelt:ioch föraktligt ögonast på sin älskare. Du vill då underkasta lig flera förolämpningar af den rike mannen, eldre än att förena dig med hans olydiga och rflösa dotter. Men valet är dig nu förment; u har aldrig älskat mig, har aldrig uppfattat n bokstaf af den brinnande skrift, som natuen ristat i min själ. Gå, o gå härifrån! Jag vill tadna här — evigt ensaml, — Gertrud vände ort hufvudet, insvepande det i sin halsduk,