Aftonbladet – 30 december 1847, sida 1

En vacker dag, före midsommarshelgen, hem kom kyrkoherdens son från universitetet i Lunc medförande som gäst en ungdomsvän, som lem nat studerkammaren för sjölifvet. Det var Ed mund Häger, återkommen från sin första res som understyrman. De båda ynglingarna sökt Gertruds sällskåp, och den mörkögda amazone blef småningom kufvad och förändrad, samt af hörde med en ovan och behaglig rädsla Ed munds berättelser om sitt äfventyrliga lif. Ed mund och Gertrud älskade hvarandra, utan at rätt passa för hvarann. Han fattade aldrig rät den djupa känsla, som glödde i hennes inre, ocI hvilken kunnat blifva en ledstjerna, lika väl son en förtärande brand. Edmunds klara och be räknande förnuft, stoltheten i hans lynne och den oböjliga strängheten i hans grundsatser verkade åter på Gertruds eldiga själ, som en klai men skarp frostnatt på en af tropikens praktblommor. Imedlertid skildes de, med tårar och dyra löften, om hösten, då Edmund skulle göra en längre resa, som räckte i trenne år. Han hade ej förr helsat fäderneslandets jord vid sin återkomst, än han med ett bref underrättade sin älskarinna om sina ljusnade utsigter för framtiden. Den lott han kunde erbjuda henne var anspråkslös och ringa, men ett redligt hjertas offer. Svaret blef ej af Gertruds lediga hand, dess upphofsman var köpmannen, hennes jar, som med samma stela formlighet, som om nan uppsagt ett kontrakt, förbjöd den djerfve riaren att skrifva till hans dotter, som redan ärt sig inse sin förvillelse, eller att visa sig i ans hus, som alltid skulle vara tillslutet för wonom. Detta bref var dateradt från byn, der ru W vistades. Fadren var således på besök os sin dotter, kanske för att bemta henne, anske för att gifta bort henne? Mera uppread än bedröfvad, beslöt Edmund att trotsa farens förbud såvida, att han åtminstone ville aga afsked af Gertrud och höra sin förkastelsecm af henne sjelf. Det var en lugn vårafton då han anlände till yn, der en och annan igenkände och vänligt elsade den solbrända ståtliga och vackra främingen, som med mörka blickar mötte föremål ch menniskor, fordom vittnen till hans flykiga fröjd. Genom sina frågor erhöll han un