Aftonbladet – 30 december 1847, sida 1

följd af tyska eder och utrop, hvari han blan dade så mycken svenska, att Helena kunde upp fatta orden: ärelös falskhet, skamliga intrige och brottsliga förbindelser. Helena märkt väl att kaptenen var mer än vanligt upprymd men hon tänkte, som det står någonstädes Schillers Wallenstein, att vinet skapar ingen. ting; det framlockar blott hvad som ligger pi själens djup,. Hon började derföre göra kaptenen allehanda frågor, hvilka han i början blot: besvarade med en medlidsam blick, och ord sådana som dessa: arma bedragna! hvilken grymhet att slita den förblindande slöja, som ännu skyddar dina ögon för blixtens dödande ljus! Nej, må du ännu tro på vänskap och kärlek, trohet och heder — ett råd vill jag blott gifva dig: aflägsna denna orm, denna Gertrud De Val med sina glödande ögon — de skola förtära dig. Helenas utrop af smärta och öfverraskning hejdade kaptenen i hans grymma medlidandes utgjutelser. Han hade sjelf knappt märkt att namnet Gertrud undfallit honom; men Helena igenkände det för att tillhöra ett danskt fruntimmer, bosatt hos en slägtinge i Skåne, och med hvilken Edmund haft en tidigare förbindels2, som blifvit afbruten af flickans for några år innan Hägers bekantskap och förlofning med sin unga hustru. Edmund hade sjelf för Helena omtalat de händelser, som sammanfört och itsköjt honom och den vackra främlingen, hvars sIdiga och stolta lynne ofta kommit i strid med ans eget, oaktadt hennes djupa och häftiga kärek. Hennes moder hade varit från Westindien; vf Edmunds beskrifning på de mörklagda, utrycksfulla dragen, af Jonas eget besynnerliga ippförande, af allt fann Helena att den förnenta ynglingen var ingen annan än Gerirud le Val, hennes mans fordna älskarinna! Af aptenens bistra anathemer stärktes hon i sin ifvertygelse, att Edmund både visste och unlerhöll denna intrig, för att tillfredsställa en idigare, nu återvaknad böjelse. Derifrån hans låliga lynne, hans ovilja att låta henne följa ned till Ystad, hans låtsade svartsjuka, hans örnöjelse i den förklädde matrosens sällskap, lå hon icke var närvarande. Hvilket smärtamt uppvaknande från sällhetens dröm!