Aftonbladet – 29 december 1847, sida 3

från medelklassens anspråk, att ej förtryckas a de herrskande ståndens uteslutande rättigheter undantränger de gamla ståndsbegreppen — d. v. s. de förut, i medeltiden och; början a nyare tider herrskande föreställningssätten on dessa stånds rätt att utgöra staten; — när hal säger konungamakten hafva arbetat på upplös ningen af ståndens autonomiska lif, hvartdera sträfvan efter sjelfständigt välden (p. a. st.sidd 8,9) har han dermed sagt, att i den nyare sta ten ej finnas särskilda elementer, (Läsning fö! bildning och nöje sid. 747). Han skulle ju di ock af samma skäl hafva sagt, att i medeltids staten ej funnos familjer! Han har sagt, at genom medelklassens anspråk och konungamak. tens bemödanden bar den stat, som utgjorde ett aggregat af stånd, hafva stånden — såsor oinskränkt herrskande, såsom utgörande sta.en d. ä. vgemensamheten af de politiskt berättiga de, i förhållande till hvilka de andra vorc rättslöso, — upphört (jemnför med. de förra cit. Trenne förel. sidd. 36, 46); men deremot att hvartdera ståndet, inom sina gränser och : sin rätta betydelse, måste i hvarje stat finnas och ej utan de förderfligaste följder kunde utplånas (p. a. sh sid. 20). Hr Palmblad har således vid läsningen och refererandet af dessa ord ej insett hvarpå vigten ligger; ej insett, att här är frågan, ej om sånden såsom sammansättningar af dem, som drifva samma yrka och hafva samma pligte mot staten, utan såsom de enda politiskt be: rättigade, om deras autonomi, om staten såsom ett aggregat. — Dermed torde den första obegripligheten vara löst och hela det vackra resonnementet sid. 747 visa sig öfverflödigt, så som grundande sig på okunnighet hvarom frå gan är. Men låtom oss, för att bedöma halten af hi P:s öfrige satser, se till huru detta borgaredöme, uppkommit och dess resultater, enligt Geijer. — Sedan konungamakten i början på moderna tiden bragt stånden till en yttre enhet ) derigenom, att konungarne upphäft deras sjelfständighet så långt, som denna var obeqväm för thronen, med blott för att adopters deras anspråk sisom sina egna, uppträdde revolutionen med pruklamation af menniskan: rättigheter; och man kan säga, att allt hvad i Europa ej var adel, har darrat för tredje ståndets öde i Frankrike, och har känt dess befrielse såsom sin egen. Det var menniskoslägtets process mot de herrskande och inkräktande klassernan ). (Trenne föreläsn. sidd. 5, 16— 48; E:t ord, sidd. 12—417). Var detta revolutionens första åtgörande, så frågas: om medelklassens seger öfver stånden — hvarpå det nya konungadömet är grundadt — är infördt i trots af revolutionen? Vi tro, att för den, som i historien ej ser ett blott aggregat af data och facta, på sin höjd sammanbundna genom den närmaste anledningen — hvilken ingalunda är detssmma som den ursprungliga orsaken — kan svaret ej blifva tvifvelaktigt; ehuru deraf visserligen ej följer, att borg2redömet, i den form det nu fått, var det direkte af revolutionen åsyftade; tvertom, såsom vi genast skola se. Dermed vore sålunda hr P:s andra obegriplighet löst; och vid hans långa resonnerande häröfver (p. a. st. cidd. 749, 750) återstår blott att i förbigående anmärka bans uttryck, att Robespierre var revolutionens högsta inkarnation — såsom ett bevis på hvad han anser högt i historien; samt att han säger iden om allmän frihet, jemlikbet och rätt, vara hög och ädel, men tillika outförbar och en villa, hvaraf föddes anarki, terrorism 0. S. Vv. (p. a. st. sid. 749); hvaraf sålunda inhemtas, att hr P. 4) anser illusioner såsom ideer, något högt och ädelt; 2) att det ädla kan åstadkomma olyckor af värsta slag, och 3) att allmänna rättigheter å ena sidan är något ädelt, men å andra sidan ej kunna åstadkommas. (Forts. följer.) ) Den som vill se denna enhet noggrannare karakteriserad, hänvise vi till Trenne föreläsningar, sid. AM, 492. ) De med citationstecken anförda orden har Geijer hemtat ur Dumont, Souvenirs sur Mirabeau 3c. — en författare, som annars ej tycks vara synnerlig vän af franska revolutionens första åtgöranden, utan kallar dem )une fiction puårile — men likväl erkänner detta! —2! 2 229224282?