Aftonbladet – 29 december 1847, sida 1

sista årens erfarenhet visat, att den öfverdrifna tullafgiften föranledt både för trafiken och sedligheten menliga verkningar. Den egentliga importen af denna förnödenhetsvara har verkställts från Finland. Enligt den med 1844 års utgång till kraft och verkan upphörda handelstraktaten med Ryssland, kunde smör af finsk afvel derifrån hit tillriket införas under åren 1842, 1843 och 1844 mot 32 sk. tull lispundet. Införseln deraf utgjorde dessa år i medeltal till Haparanda 7,767, lispund och till Stockholm 49,423; lispund, men nedgick deremot sedan, sedan med år 41845 den högre tullen af 2 rdr 24 sk. vidtog, så betydligt, att den det året i Haparanda besteg sig till endast 44:, lispund och i Stockholm till 904 lispund, samt att år 1846 icke någon införtullning af smör egderum i Haparanda samt i Umeå, och i Stockholm icke uppgick till mera än 6!, lispund på förra och 4416, lispund på det sednare stället, utan att likväl någon minskning egde rum i qvantiteten smör, som från norra orterna afskickades till andra inrikes orter, hufvudsakligen Stockholm, ty då beloppot af dessa afsändningar år 1844 utgjorde från Haparanda 28,342 lispund 9 skålpund, uppgick det år 4845 från nämnde stad till 30,688 lispund 46 I och besteg sig 1846 från Westerbottens och Norrbottens län till Stockholm sammanlagdt till omkring 42,000 lispund, deraf vid pass 28,000 lispund ankommo från Haparanda. Under loppet af år 1845 hade likväl gränsetullbevakningen mot Ryssland blifvit icke obetydligt förstärkt, samt den ändring vidtagits i afseende på förut gällande kontrollföreskrifter, att den åt afsändare af smör från Norroch Westerbottens län medgifna attesteringsrätt upphörde för Norrbottens län, så att, för erhållande af förpassning å smör, som från sistoämnde län till andra inrikes orter afsändes, borde företes inhemska producentens under edelig förpligtrlse utgifna bevis att varan utgjorde afkastning af de egendomar de innehade, å hvilka bevis kronofogde eller länsman i orten eller församlingens kyrkoherde borde hafva iotygat, att bevisens utgifvare innehade de uppgifna egendomarne och att de i samma bevis upptagne smörqvantiteterna kunde anses vara der producerade. De produktionsbevis, som grundlagt förpassningsrätten för de 1845 från Haparanda till Stockholm afsände qvantiteter smör, utgjorde ett antal af omkring 41700, och då generaltullstyrelsen, för att, om möjligt, afskräcka från de bedrägliga tillställningar, som påtagligen egde rum, att, på grund af falska produktionsbevis, såsom inhemsk produkt till inrikes orter försända från Finland insmugladt smör, lät till orten afsända de inkomna bevisen, med föreskrift att låta inkalla utgifvarne till vederbörlig domstol och yrka bevisens beedigande inför densamma, hade det inträffat, att större delen af dessa bevis hade genom inbrott blifvit borttagna. Al dessa förhållanden ådagalägges till öfverflöd giltigheten af den åsigt, att det skydd för inhemsk näring, som sökes i förbud eller öfverdrifna tullsatser, sällan är annat än skenbart, och att en så beskaffad tull-lagstiftning genom det förakt den föder för lagbuden och genom de öfverträdelser af desamma, som vinningslystnaden vet göra möjliga, vanlisen, utan att verka det goda, som dermed må vara fsedt, tvärtom leder å ena sidan till förlust så för näringsidkaren som för staten, och å den andra till brottsliga företag af dem, hvilkas sedliga känsla cke är nog stark att kunna motstå den retelse, som vinsten af lagbudets kringgående innebär. Högre införselsafgift å smör än 4 rdr 46 sk. lisyundet eller 25 procent å ett till ö rdr 46 sk. anaget varuvärde, synes alltså icke kunna skäligen stadgas, hvilket belopp öfverstiger både norska inörselstullen, som utgör 44 sk. 2 rst., och den i Dannark gällande, hvilken, oaktadt detta lands högt ippdrifea boskapsskötsel och betydliga produktion uf smör och andra ladugårdseffekter, icke till skydd ör sagde näring är bestämd till högre belopp än ;mkring 28 sk. lispundet. (Forts. följer.) R— — eos 4 mm